53 MEGALITGRAVAR I EUROPA - 2 Mallen och MÃ¥len - Radio ...

förväntades skydda samhället från ofred, vilda djur och andra faror, eller
att gravarnas placering och förekomst skulle kunna vara en slags revirmarkering
för kommande generationer. Den viktigaste likheten gentemot
kristna är att det alltid fanns ett syfte och att gravläggningar inte var något
självklart i sig, utan något man gjorde av ett visst skäl som alla berörda
kände till och tog del av.
Beroende på vilket syfte som låg bakom gravläggningen varierar alla
berörda egenskaper för graven, såsom kroppsställning, gravgåvor och utsmyckning.
För kristna människor var det från början viktigt att man lades
på rygg med fötterna i öster och huvudet väster, så att man skulle kunna
se soluppgången och Kristus återkomst när man reste sig upp i graven på
uppståndelsens dag. Därför skulle de kristna aldrig ta med sig något i graven,
medan hedningar kunde behöva såväl färdkost på sin väg till dödsriket
som vapen och smycken.
En annan mycket viktig skillnad mellan kristna och hedningar är att
samtliga kristna, med ett fåtal undantag, förväntades bli gravlagda på en
vigd kyrkogård, där fattiga och rika låg sida vid sida, även om en del av de
viktigaste personerna i samhället lades inne i kyrkan. För hedningarnas
del däremot var ritualerna för att ledsaga den dödes ande till dödsriket det
väsentliga, inte alls den kvarvarande kroppen och en begravning av den.
När väl anden hade givit sig av och var på väg till en salig plats var det
viktigaste arbetet gjort och likaså det enda arbete som i regel behövdes.
Därför måste alla hedniska gravar förklaras på ett sätt som antingen är en
ren förfäderskult med inslag av samvaro eller dyrkan av den döde, eller
omvänt att det var ett sätt att skydda sig mot den döde sedan denne förväntats
kunna bli en besvärande gengångare, eller också ett allmänt
andligt skydd och samtidigt en revirmarkering eller ett minne och ett
monument för släktens storhet och dåd, men utan den kontakt med den
döde som förfäderskulten innebär.
I detta perspektiv är det inte alls förvånande att finna att gravarnas antal
under forntiden inte alls stämmer med den totala befolkningen, utan
att den alltid var betydligt lägre. Preliminära beräkningar för den förhistoriska
tiden i exempelvis södra Sverige visar att de kända gravarna bara
tycks motsvara 7-10% som allra mest av den vuxna befolkningen, ibland
bara 1-2% eller rent av ännu färre. De övriga i samhället fick inte några
synliga gravar alls efter sin död, eftersom det varken var nödvändigt eller
ens önskvärt. Ett sådant synsätt har många kristna svårt att förstå och
anamma i sin tankevärld, vilket även berör moderna forskare. Det viktigaste
för dessa forntida människor var endast andens fortsatta existens
och färd till dödsriket, inte kroppens bevarande.
Därför kan man aldrig betrakta forntida gravar som något allmänt,
utan alltid som en särskild och speciell åtgärd som har sin egen orsak och
591