53 MEGALITGRAVAR I EUROPA - 2 Mallen och MÃ¥len - Radio ...

Riktning mot sol och måne
Det finns åtskilliga exempel på att de som lät bygga megalitgravarna i norra
och västra Europa hade relativt omfattande astronomiska kunskaper,
som berörde solens och månens gång, riktningar och rytmer där även tidslängderna
var kända. Således måste man även ha känt till 19-års cykeln
som sammanbinder solens och månens cykler på så sätt att det är fullmåne
på samma datum med 19 års mellanrum. Eftersom de kände till sådant, är
det högst sannolikt att de även hade kunskaper om himmelspolens exakta
position, planeternas rörelser och rytmer samt tidpunkter under året för
de viktigaste meteoritskurarna.
Det är inte ovanligt att de megalitgravar som är intressanta i ett astronomiskt
perspektiv även är det i geometriska sammanhang.
Graden av exakthet
I ett flertal fall är sambandet med astronomisk kunskap så påtaglig och
exaktheten i riktningen så fulländad att det inte råder några tvivel. Detta
behöver inte vara fallet överlag, utan kan mycket väl variera mellan olika
områden, typer och tidsperioder. Det innebär att orsaken till att inte alla
riktningar går att förklara på ett tillfredsställande sätt kan bero på att
exaktheten i riktningen inte är tillräckligt hög.
Vilken av alla riktningar är mest viktig?
En stjärna och en planet är så liten att de kan betraktas som en punkt,
men både solen och månen är så pass stora, med en diameter för en betraktare
på jorden som mäter 0,5°, att vi måste ställa frågan vad det är vi
mäter mot. Att mäta mot himlakroppens mittpunkt i sidled kan förefalla
självklart, men det gäller inte för deras höjdpunkt. Vi kan antingen ta ut
riktningen när dess översta kant skymtas direkt vid horisonten, vilket ofta
är betydligt lättare för solen än för månen, eftersom den lyser så klart. Det
går också att välja motsatsen, när hela himlakroppen är uppe och befinner
sig precis ovanför horisonten och släpper kontakten med jorden. Vid ekvatorn
spelar inte detta någon roll, för det blir samma riktning, men ju
närmare polerna man befinner sig, desto snedare rörelseriktning får himlakroppen,
så att det till slut får en ganska avgörande betydelse vilken av
dessa händelser som man väljer för att ta ut en riktning. Här kan en mindre
justering i höjdled få en flerdubbel betydelse i sidled.
Nedan i denna text har genomgående den riktning använts som inträffar
när himlakroppen i fråga befinner sig strax ovanför horisonten och
bara tangerar nollhorisonten. Tar man hänsyn till refraktionen eller ljusbrytningen
vid horisonten som tycks lyfta upp himlakroppen en aning,
innebär det en altitud på omkring -0,35°.
308