53 MEGALITGRAVAR I EUROPA - 2 Mallen och MÃ¥len - Radio ...

Horisontpassager av sol och måne
Vanligen brukar man anta att det inte var händelserna uppe på himlavalvet
som varit viktiga under forntiden och medförde bestämda riktningar,
utan att det var himlakropparnas horisontpassager. Mycket riktigt går det
att förklara många riktningar utifrån solens och månens viktigaste horisontpassager.
Hit hör främst:
• Solens ändlägen, mittpunkten mellan ändlägena samt tidpunkten
exakt mellan dessa
o vinter- och sommarsolståndet
o vår- och höstdagjämning
o de fyra tidpunkterna i dagar räknat exakt mellan en
dagjämningspunkt och vinter- respektive sommarsolståndet
• Månens yttersta ändläge (Max) och innersta ändläge (Min), för
uppgångarna i öst såväl som nedgångarna i väst.
Detta ger fem fasta riktningar för horisontpassager när solen går upp längs
den östra horisonten och lika många när den går ner i västlig riktning.
Dessa är exakt samma varje enskilt år under överskådlig tid, men varierar
med breddgraden. De tre som inte är ändlägen upprepas två gånger per
år, så att det leder fram till årets indelning i åtta lika långa delar i dagar
räknat, helt i enlighet med den keltiska kalendern som är känd från järnåldern
och som kan ha mycket äldre anor. Ett varv för solen är ett år.
För månens del är det inte fullmånen i sig som är det väsentliga, även
om den underlättar förståelsen för månens rytm och rörelser vid långvariga
och systematiska serier av observationer, eftersom den drastiskt minskar
mängden information till händelser var 29,5:e dag, Oavsett om man
följer månen varje dygn eller de 12-13 dygn per år som det är fullmåne,
kommer man fram till att månens ändlägen inte är statiska som för solen
utan att de pendlar långsamt och förskjuts successivt för varje varv, vilket
gör att det uppstår en dubbel uppsättning ändlägen och gränser för horisontpassagerna,
ett som ligger nordligare än för solens del och ett som
ligger söder om solens ändläge.
Utgår vi från ändläget för månens nordliga uppgång, finns således
både ett yttre ändläge när månen är norr om solens bana och som längst
ifrån östlig riktning samt ett inre ändläge när månen är söder om solens
bana och vänder betydligt tidigare och närmare östlig riktning. Motsvarande
variation för ändlägena sker även för månens sydligaste uppgång i
söder, samt för nedgångarna i väster. Det inre ändläget innebär att det är
ett relativt kort avstånd mellan dem och färre grader mellan respektive
ändläge och rakt östlig riktning, samt tvärtom för det yttre ändläget. När
månens ändlägen flyttas allt närmare varandra når månen till slut det
306