53 MEGALITGRAVAR I EUROPA - 2 Mallen och MÃ¥len - Radio ...

uppstått som ett behov och säkerligen uppfattats som viktig. Detta indikerar
att kallmuren tycks ha haft ett egenvärde och inte bara var en slags
teknisk och konstruktionsmässig nödvändighet.
Denna tolkning tycks också stämma bra i Tyskland och Skandinavien,
på både stordösar och gånggrifter, där avståndet mellan väggstenarna som
fylls upp av kallmur ibland förefaller vara omotiverat stor, som om man
redan vid byggandet planerat in att man ska ha delar av väggen kallmurad
även om det har funnits tillräckligt med stora stenblock till hands. I andra
fall kan kallmuren vara så liten i kammare och gång att dess nödvändighet
kan ifrågasättas, såvida den inte hade en symbolisk funktion och motiverats
av det skälet.
Stenstommen - täta respektive otäta kammare
Husen vid Lepenski Vir och de centraleuropeiska långhusen bör ha haft
heltäckande väggar och tak. Megalitgravarna bör också ha varit täta och
slutna på samma sätt. Långhögarna kopierade husens form, sett ovanifrån,
och ibland i profil genom att vara fyllda med jord, torv eller sten. När de
är närmast flacka på insidan kan de ha haft tält eller andra byggnader i ett
förgängligt material, permanent eller temporärt. De intilliggande byggnader,
som ibland återfinns vid den bredare kortsidan hos långhögar, kan ha
haft ordentliga väggar och tak och tjänstgjort som ett slags hus, men de
kan också ha varit öppna konstruktioner av helt annat slag.
De äldre megalitgravarna i Bretagne var byggda med enorma rösen
som var tillräckligt stora och täta för att hålla väta och blåst ute. Detsamma
gäller förhållandevis ofta i England-Wales och Skottland samt på Irland
för de äldre megalitgravarna. Många undantag finns dock från den
yngre delen av megalitgravarnas era, vilket innebär att röset inte är tillräckligt
stort samt att gliporna mellan kammarens och gångens väggstenar
ibland är så stora att regn och vind når in i kammaren, ifall detta inte var
skyddat på annat sätt med förgängliga material. Detta gäller också i hög
grad för typen Anta i Portugal och Galicien, men i mindre utsträckning
för typen Tholos i södra Spanien och sydligaste Portugal, vilka har kallmurade
väggar och sannolikt haft överbyggda rösen som genomgående
tycks ha gjort kamrarna täta.
På Malta byggdes templen med en byggnadsteknik som påminner om
den spanska, men stenarna som användes var ofta mycket större. Dessutom
hade man puts på väggarna som garanterade en täthet, samtidigt
som det blev möjligt att dekorera väggarna, vilket påminner om Çatal
Hüyük i Anatolien. Viktigt i sammanhanget är att dessa tempel på Malta
413