53 MEGALITGRAVAR I EUROPA - 2 Mallen och MÃ¥len - Radio ...

Stenbearbetning
Stenar och stenblock, oavsett storlek, har sannolikt bearbetats i högre omfattning
än vad en första anblick av megalitgravarna kan ge en känsla av.
De stenar som ingår i konstruktionerna förekommer sällan eller aldrig i
landskapet på ett naturligt sätt. Ett sätt är att man har utgått från den fasta
berggrunden, där man med lämplig teknik frigjort större stycken som
sedan med andra metoder bearbetat dem vidare till önskad form och storlek.
Ingenstans finner vi perfekt huggna block, såsom senare var vanligt i
Egypten, Grekland och inom romarriket, men det innebär inte att de använda
stenblocken inte blev bearbetade.
Vad detta innebar i praktiken kan vi se genom resultaten i var och en
av megalitgravarna, med exempel som kan imponera på de flesta betraktare.
Megalitgravstypen Anta i Portugal har emellanåt en kammare med
väggstenar som mäter 5 meter i höjd ovan mark och de går förmodligen
ner ytterligare minst 1 meter under markytan. Varje enskild väggsten är
mjukt och individuellt formad, som visserligen för tanken till naturliga
stenblock i landskapet, men passformen mellan dessa stenar, som dock
inte är exakt, är ändå så hög att sådana block omöjligen kan ha funnits i
omgivningen. Slutsatsen, att varje enskilt stenblock i kamrarna bearbetats,
medför vissa problem. Eftersom stenarnas form inte följer en mall som
försäkrar att de måste passa tillsammans, har de var sin unik form som
bara har ha uppkommit genom en anpassning på plats när den skulle
passas in i konstruktionen. Rent praktiskt medför detta en rad problem,
med tanke på att dessa väggstenar väger 15-25 ton per styck. Frågan
återstår när bearbetning ägde rum, ifall det var när man redan fått den
någorlunda på plats eller innan den placerades där.
I nordvästra Frankrike är i regel inte stenblocken lika stora, men här
är spår efter klyvning vanligare än någon annanstans. Avlånga fördjupningar
placerade på rad, där man av allt att döma placerat kilar inför en
klyvning, förekommer på stenblock i både kammare och gång samt på
takblocken, såväl på utsidan som inuti konstruktionen. Således är det uteslutet
att i varje fall en del av dessa uppkommit efter det att megalitgraven
ifråga byggdes. Ännu fler stenblock kan vid närmare granskning påvisas ha
sådana spår längs kanten, där klyvningen lyckats. Sådana spår efter misslyckad
men allra främst lyckad klyvning förekommer även i andra delar av
Europa, från Danmark och Sverige via Tyskland och Nederländerna samt
de brittiska öarna ner till den Iberiska halvön. En plats där det inte förekommer
är Malta och vid de stora templen, men å andra sidan har man
genomgående använt sig av en mjuk kalksten samt bearbetat stenarna så
noggrant att de fått den fyrkantiga form med perfekt passform, som senare
blev så vanlig i efterkommande kulturer.
Klyvningen av lösa block i landskapet medförde också att när dessa
användes som takblock och man konsekvent vände den flata sidan nedåt,
283