53 MEGALITGRAVAR I EUROPA - 2 Mallen och MÃ¥len - Radio ...

Hieroglyfer
Ett särskilt avsnitt gäller de egyptiska hieroglyferna som uppträder sporadiskt
med enstaka tecken från c:a 3200 f.Kr. eller strax därefter, för att bli
mer vanliga och bli längre samt få fler tecken först från c:a 2700 f.Kr.
Ofta anses den sumeriska kilskriften eller snarare dess företrädare med avbildande
figurer ha inspirerat uppkomsten av hieroglyferna. Likheterna är
dock bara generella och de fåtal former som är likartade har sällan samma
betydelser, vilket är förvånande om de verkligen var de enda föregångarna.
Likheter mellan de västeuropeiska ristningarna och hieroglyferna förekommer
också, men en avgörande skillnad är att hieroglyferna är betydligt
fler till antalet och uppgick redan från början till flera hundra olika
tecken. En del uppenbara likheter kan dock noteras och det är inte omöjligt
att den egyptiska innebörden också har gällt i Europa, med tanke på
att det även finns en lång rad andra likheter mellan den tidigaste egyptiska
högkulturen och de kulturer som omfattade megalitgravar i västra Europa.
Ristningar och stenstoder
Den mest långlivade symbolen är det ansikte med yvigt hår som ändrar
form från de allra äldsta megalitgravarna i Bretagne och fram till de stenkammargravar
i norra Frankrike som efterträder de egentliga megalitgravarna.
Första steget tycks ha varit att håret försvann medan öron och en
märklig och svårtolkad bula på huvudet ibland betonas innan även de försvann
runt 3000 f.Kr. och ersattes av något som snarare är en fristående
bröstkorg med markeringar för bröst, men vanligen inte ett enda par utan
tre eller ofta fyra par. Detta leder snarare tanken till ett djur och myter
som Romulus och Remus som diade en varg.
Vid sidan av detta förekom en stenstod i en del av de allra äldsta megalitgravarnas
kamrar, placerad strax till vänster i kammaren när man
kommer in, nära väggen men fristående från den och utan att nå upp till
taket. Flera av dem har en form som påminner om axlar, varför en tolkning
att de varit en människoliknande gudom inte känns avlägsen. De
efterkommande megalitgravarna har så gott som aldrig något liknande,
med några få undantag i Wales och kanske Portugal och möjligen också
Falbygden, vars gånggrifters gångtapp eventuellt kan vara en variant av
detta. I Tarxien, ett av de megalitiska templen på Malta, finns en stenstod
i form av en gudinna stående alldeles till höger efter ingången till kammaren,
men i övrigt är liknande konstruktioner sällsynta och så pass avlägsna
att det är svårt att bedöma om traditionerna hör ihop eller inte.
296