53 MEGALITGRAVAR I EUROPA - 2 Mallen och MÃ¥len - Radio ...

logi som man hade var stabil och gick i arv under ett par tusen år utan
märkbara förändringar.
Sammanfattningsvis var man mycket konservativ under hela denna period
i nordvästra Frankrike och hade alltid mycket rymliga kammare som
med tiden blev något större, vilket visar att de var till för levande människor
och inte för att gravlägga ett urval personer. Likaså bibehöll man gudinnan
vid ingången eller vid kammaröppningen och i enstaka fall även en
Menhir strax utanför, som kan tolkas som världspelaren.
Omkring 4000 f.Kr. spreds byggandet av megalitgravar från Frankrike
till den Iberiska halvön och då främst till den västra delen. Här kan man
om möjligt se en ännu större konservatism samt i lika hög grad rymliga
kammare men inte heller i detta område någonting som tyder på att kammaren
var till för gravar. Efter några sekler skedde en mindre förändring
som innebar att man anammade smärre konstruktionsdetaljer från de
brittiska öarna, vilket är svårbegripligt eftersom vi inte känner till några
närmare kontakter dem emellan under denna tid. Tillägget gäller främst
kepstak där taket sluttar på ovansidan ner mot ingången. Liknande tillägg
var sedan tydliga i södra Spanien i slutet av megalitgravstiden och under
seklerna närmast därefter.
Utvecklingen i Polen, Tyskland, Skandinavien och Nederländerna
Vänder vi oss till den östra delen av Europa där man byggde megalitgravar,
kan vi notera motsatsen mot västra Europa i många väsentliga delar.
Här var man istället extremt mottaglig och förändrade byggnadsstilen successivt
i takt med att man av allt att döma anammade den mytologi och
kosmologi som förekom i trakten av Bretagne i nordvästra Frankrike. Det
var bara i Polen som man höll kvar de gamla traditionerna och aldrig tog
emot dessa nyheter. Det innebär att man i det enda område där den allmänna
centraleuropeiska och bandkeramiska typen av trapezoida långhus
hade förändrats genom att man anammade idéer från öster och införde
gravläggningar under golvet, det vill säga i Polen, var högst konservativa
och höll fast vid den tradition som de själva hade skapat. I alla andra områden
som hade anammat denna polska tradition, vilket berör Tyskland,
Danmark, Sverige och England, var man inte lika bestämd utan kom efter
några sekler att anamma den franska byggnadstraditionen. Bara det faktum
att långhögar hade en potential att anpassas och utvecklas till megalitgravar
efter den franska stilen, visar att de hade någorlunda likartade
funktioner och att den fortsatta typutvecklingen långsamt men ryckvis fick
användarna i nordöstra Europa att anpassa sina riter och ceremonier till
det franska idealet, som tillhörde en annan kulturkrets och som i viss mån
hade andra religiösa värderingar. Det första steget var att utveckla långhögarna
till tidiga typer av dösar, medan det andra steget var en fortsatt
utveckling av dösarna. Så långt skedde förändringarna någorlunda sam-
619