53 MEGALITGRAVAR I EUROPA - 2 Mallen och MÃ¥len - Radio ...

TYSKLAND -
NEDERLÄNDERNA
c:a 4000-2950 f.Kr.
Norra Tyskland och östra Nederländerna är ett stort och sammanhängande
megalitgravsområde. Här finns både äldre och yngre megalitgravstyper,
vilka allesammans byggdes inom trattbägarkulturen. Inom den efterföljande
och närbesläktade kugleamphorakulturen i nordöstra Tyskland har ett
visst antal megalitgravar använts och varit i bruk, men några nya tycks
inte ha blivit byggda. Vid övergången till den snörkeramiska kulturen
upphörde både byggandet och användandet av megalitgravar, precis som i
Polen.
Skillnaden på utformningen är relativt stor mellan områdets östra och
västra delar, men förändringen är successiv från öst till väst och sällan
eller aldrig skarp. Skillnaden gäller inte den generella formen och utvecklingen,
som mest berör var gången är placerad, utan avser främst hur man
har gått tillväga för att bygga med sten som byggnadsmaterial. I öster är
kamrarna extremt täta, medan de i väster är motsatsen. Dessa ytterligheter
finner man sällan på andra håll i Europa.
Utvecklingen började med långhögar omkring 4400 f.Kr. i Polen men
snarare under de närmast följande seklerna för Tysklands del och här återfinns
de främst i nordöstra Tyskland, dit traditionen hade kommit från
Polen. Vid övergången från långhög till ordinär megalitgrav c:a 3600
f.Kr., efter inspiration från västra Europa, förändrades utbredningen i
landskapet. De äldsta dösarna, Urdolmen, återfinns på skilda håll i norra
Tyskland, med betoning åt öster, men också i Danmark samt enstaka i
Sverige. Kammaren blev med tiden mer komplicerad i konstruktionen och
fick kammaröppning och gång. Denna typ kallas utvecklad dös eller
Erweiterte Dolmen. I nordöstra Tyskland gick utvecklingen vidare, först
till stordösar eller Grossdolmen med gången på kortsidan, vilka också
spreds till Norden och därefter till slutna stenkistor eller Steinkiste som
inte spreds vidare till andra områden. I nordvästra Tyskland byggdes
gånggrifter eller Ganggräber (sing. Ganggrab) istället för stordösar. De
skilde sig från dem genom att ha gången på långsidan, ofta ungefär på
mitten. I nordvästra Tyskland är gången alltid mycket kort, medan den i
regel är betydligt längre i nordligaste Tyskland samt i södra Skandinavien.
Under detta skede spreds traditionen att bygga megalitgravar även till
Nederländerna. Där kallas de för Hunebedden (sing. Hunebed) och ska
inte förväxlas med begreppet Hünenbett, som är polska långhögar. Såväl
95