53 MEGALITGRAVAR I EUROPA - 2 Mallen och MÃ¥len - Radio ...

hela Europa ifall man ser till täthet i tid och yta, får vi ett snarlikt resultat.
Här finns runt 6000 dösar som byggdes under drygt 200 år, vilket medför
att det byggdes 750 dösar per generationsväxling à 25 år. I runda tal bör
de gravsatta ha motsvarat 1% av befolkningen om vi räknar med en enda
gravsättning per kammare. Denna rent hypotetiska beräkning stämmer
förvånansvärt väl med att man i Danmark byggde närmare 700 gånggrifter,
som i hög grad ersatte dessa dösar runt 3350 f.Kr., i vilka man sedan
gravsatte en person vart 20-25 år, utom i de delar av Jylland där denna
tradition tycks ha upphört helt redan efter ungefär 50 år och i samband
med att motsvarande antal byggdes på Falbygden.
Med stor försiktighet skulle man kunna gissa att gravsättningarna i
Skandinavien kan ha haft en periodicitet om 20-25 år, förslagsvis per familjeenhet
eller annan mindre social grupp, vilket är ungefär detsamma
som en generationsväxling, men tidsintervallet ligger också nära månens
19-års cykel. En sådan grupp i samhället kan dock för Danmarks del ha
uppgått till 100 personer totalt sett, med alla personer inräknade oavsett
rang och skikt, där den gravsatte bör ha varit deras andliga ledare eller
någon annan viktig andlig person som hörde till den gruppen. Jämför vi
detta med Falbygden, där Europas största koncentration av megalitgravar
finns, skulle samma beräkning innebära att det fanns drygt 200 gruppenheter
om maximalt 30 personer per styck i genomsnitt, men om vi även
räknar in omliggande trakter kan antalet personer utan vidare öka till det
dubbla eller tredubbla per grupp. Ifall denna hypotetiska beräkning skulle
överensstämma med verkligheten, finns det ingenting som talar för att
denna modell även gäller i andra områden av Europa. Tvärtom kan man
mena att förekomsten av sektionsindelning i kammaren är en tradition
som bara förekommer i södra Skandinavien och östra Tyskland, vilket i
stort sett var den enda konstruktionsdetaljen hos dessa gånggrifter och
stordösar som varken var ett lån från tidigare typer i samma område eller
de Passage Tombs i Bretagne och motsvarande typer på de brittiska öarna,
vilka annars kan ses som ursprunget till denna typutveckling som ledde
fram till gånggrifter och snarlika typer i närliggande områden.
Dylika beräkningar för Bohuslän skulle i ännu högre grad antyda att
de som använde megalitgravarna inte alls behöver ha bott i deras omedelbara
närhet. När vi tar hänsyn till landhöjningen finner vi att de ofta låg
långt ute i kustområdet, vid kala klippor och ibland ute på smala näs eller
på små öar. Detta antyder att de som använde dem bodde på något annat
ställe, men om det rörde sig om enstaka kilometer eller betydligt mer är
fullständigt okänt. För Falbygdens del är det ingenting som hindrar att de
som använde gånggrifterna bodde i en stor del av Skaraborgs län eller den
norra delen av Västergötland, men å andra sidan är det inget som direkt
stöder en sådan hypotes.
570