53 MEGALITGRAVAR I EUROPA - 2 Mallen och MÃ¥len - Radio ...

att förklara husens form och planlösning. Mannen ifråga är en av de få
som har huvudet kvar på sin naturliga plats gentemot resten av benen.
Vid Lepenski Vir förekommer dessutom mindre stenblock inne i husen
och strax intill kortsidan på härden, vilka kan avbilda fiskliknande individer
med stora ögon och det förekommer att de har en ristning på magen
som kan uppfattas som en vulva. Något liknande förekommer ingen
annanstans.
I de bandkeramiska långhusen (c:a 5500-3500 f.Kr.) finns inga spår av
gravläggningar eller andra rituella arrangemang inne i husen, vilket dock
inte hindrar att sådant kan ha förekommit ovanför markytan. De samtida
gravarna är istället placerade i gropar, samlade i gravfält, där den döde
lagts i en liggande sovställning. Till skillnad från detta har långhögarna,
vars konstruktion är identisk eller mycket snarlik de samtida långhusen,
slutna gravläggningar under markytan i särskilda gropar, i både Polen,
Tyskland och Danmark samt på de brittiska öarna. Ofta rör det sig om en
enda gravläggning per långhög men exempel på både två och tre gravar
finns också. I och med att långhögarna utvecklades till megalitgravar upphörde
denna tradition att gravlägga under golvet, som enbart förekom i
östra Europa och aldrig i den västra delen.
I templen på Malta (c:a 4000-2500 f.Kr.) saknas gravläggningar helt
och hållet, men här finns istället små kvinnostatyer av keramik och bergart
vilka har löstagbart huvud, vilket påminner om gravtraditionen i östra
Medelhavsområdet. Denna tradition kan inte spåras bland megalitgravarna
eller i de kulturer där de hör hemma. Det närmaste man tycks komma
är de små gudinnebilder som tillverkades i skiffrig sten i relativt stort antal
och som användes vid megalitgravarna runt södra Portugal med omnejd,
vars mönster vanligen bara återger en geometriskt formad, sannolikt vävd,
dräkt av samma slag som på de senare Staty-Menhirerna.
En avlägsen variant på detta tema är de ögon som avbildas på keramiken
vid slutet av den egentliga megalitgravstiden, dels i södra Spanien och
dels i södra Skandinavien. Förutom ett par ögon som påminner om ett par
strålande solar, men som troligen avbildar ögon med ögonfransar, förekommer
ibland ögonbrynsbågar och näsrygg, samt för Spaniens del något
som kan uppfattas som bröst. Om dessa keramikkärl är symboler för ett
kranium, möjligen av en gudinna eller ett attribut till en gudinna, är det i
så fall enda gången som huvudkulten kan spåras längre norrut än Bretagne
och Kanalöarna.
Huvudkulten återkommer hos megalitgravarna i Bretagne som kan ha
ristningar, företrädesvis inne i gången vid dess mynning, vilka avbildar ett
huvud.
435