53 MEGALITGRAVAR I EUROPA - 2 Mallen och MÃ¥len - Radio ...

tänka likadant, oavsett att det faktiskt finns stora kulturella skillnader mellan
oss, där även många väsentliga värderingar och normer skiljer oss åt.
Denna likhet i vissa traditioner, som att ta hand om de döda på ett särskilt
sätt, kan vara missledande. Exempelvis betyder begreppet grav helt olika
saker för kristna gentemot hedningar samt har olika betydelser i olika religioner.
För oss som lever i länder som sedan gammalt är kristna, är begreppet
grav starkt förknippat med gravvård och gravfrid, som dock är en kyrklig
tradition och ett kristet arv, som visserligen förekommer i vissa andra religioner,
men inte mer än att dess förekomst kan ifrågasättas för forntida
förhållanden. Den personliga graven på kyrkogården har sedan kristendomens
införande varit den plats där den döde inväntar uppståndelsens dag
och för dess skull var det mycket viktigt, för att inte säga nödvändigt, att
den dödes ben var bevarade på en vigd plats som var avsedd att skydda
den döde från alla hot. Trots det var det största hotet kyrkan själv, eftersom
så gott som alla gravar från tidigare perioder är söndergrävda under
efterkommande perioder för att ge plats åt fler, vilket rent konkret borde
medföra en viss förvirring vid uppståndelsens dag. Sådana motsägelser
bortser man normalt från, vilket kan sägas vara typiskt när det gäller myter,
eftersom trossatser och innehållen i kosmologin ofta återger fenomen,
händelser och förklaringar på ett symboliskt sätt som inte ska tolkas bokstavstroget.
Något motsvarande krav på ett bevarande av den döde förekom inte
alls under förhistorisk tid, vilket gör att frågan varför man gravlade någon
överhuvudtaget under hednisk tid måste besvaras på ett annat sätt. Den
avgörande skillnaden är att den dödes ande gick vidare direkt till dödsriket,
till skillnad från de kristna som får vänta på att återuppstå i sin forna
kropp innan de kan komma till himmelriket, såvida de inte hamnar i helvetet
eller underjorden som för de kristna är en starkt negativ plats, men
som för hedningar ofta är en lika god plats efter döden som i den himmelska
sfären. Det enda skälet till gravläggningar under hedendomen som vi
känner till är inom traditioner som ägnar sig åt någon form av förfäderskult,
främst för att underlätta kontakten med den döde, vilket kunde ske
genom att besöka den berörda personens grav. En sådan andlig kontakt
var inte beroende av att det fanns en grav och inte heller behövde man se
de döde, utan dess förekomst var bara underlättande. En motsatt variant
på detta kunde vara att man inte ville ha någon fortsatt kontakt med den
döde, för att undanröja risken att den döde blev en besvärande gengångare.
Av det skälet kunde man lägga en person i en grav långt bort från
samhället och all bebyggelse, så att den döde, när dess ande vid vissa tillfällen
valde att återvända till sin gravlagda kropp, hamnade långt bort från
samhället som man ville freda. Målet med att lägga gravar långt bort kan
också ha haft andra funktioner, som att man antog att den dödes ande
590