53 MEGALITGRAVAR I EUROPA - 2 Mallen och MÃ¥len - Radio ...

gångare på annan plats än i Bretagne. Även megalitgravarna i Skottland
påverkades av detta och i synnerhet på Orkneyöarna kom det att slå
igenom.
När denna byggnadsstil med markfasta väggstenar nådde Skandinavien
med omnejd c:a 3600 f.Kr. byggdes först enbart en kammare med markfasta
väggstenar och de fick platta takblock, efter den engelska stilen.
Strax därefter ökade i regel kammarens storlek en aning, samtidigt som de
fick både kammaröppning och gång efter fransk förlaga, även om den i
praktiken kan ha spridits från de brittiska öarna. Det finns en serie inslag i
konstruktionen som visar att man inte var främmande för de andra varianterna.
Förutom ett mindre antal gånggrifter i Skandinavien av typ 4 som
har krage, kan de i enstaka fall ha en slags grov kallmurning av större
stenblock som placerats i gliporna mellan kammarens väggstenar, vars
storlek kan närma sig väggstenarna i övrigt.
Ett annat särdrag i Skandinavien är nyckelstenen, som förekommer på
en del gånggrifter i Danmark och Sverige. Detta stenblock, som var viktig
för att kunna konstruera fyrkantiga dörröppningar, när man kallmurade
väggarna och behövde en stabil överliggare för att kunna fortsätta konstruktionen
uppåt, saknade praktisk betydelse i den nordiska byggnadsstilen
eftersom man inte kallmurade på det sättet, men den var absolut nödvändig
på platser som Skottland liksom för kallmurade kammarväggar i
Bretagne och södra England.
Något ganska säreget för de skandinaviska och tyska megalitgravarna
är att den inledande typen, dösarna, antingen saknade gång eller hade en
kort och mycket låg gång som sällan eller aldrig kunde ha använts rent
praktiskt. På motsvarande sätt kan kammaröppningen i relativt många fall
vara så pass liten att en människa inte kommer igenom. Först när dösen
ersattes av gånggrifter c:a 3350 f.Kr. blev gången så stor att den kunde användas
praktiskt för att kunna ta sig in till kammaren, på samma sätt som
överallt annars i Frankrike och på de brittiska öarna. Ser vi till gångens ursprung,
kan det ligga nära till hands att bedöma den som en förkrympt
variant av förgården eller den halvcirkel som placerades framför härden
vid Lepenski Vir och senare bland annat blev förlängda långsidesväggar
eller horn som förekommer på både långhus och långhögar, men det ligger
ännu närmare till hands att se dem som en symbolisk efterapning av
de gångar som megalitgravarna hade på de brittiska öarna och i Frankrike.
På den Iberiska halvön möter vi två skilda byggnadsstilar. Den som
dominerar i södra Spanien och sydligaste Portugal, genom typen Tholos
som senare spreds till Grekland, står säreget nog de skotska megalitgravarna
närmast. De har kallmurade väggar och kupolformade takblock, samt
sidorum på ett sätt som påminner om den skotska byggnadsstilen. Emellanåt
har de, likt alla av den betydligt senare skotska typen Clava Cairn,
markfasta väggstenar närmast golvet vilka sedan bildar stöd till den kall-
406