53 MEGALITGRAVAR I EUROPA - 2 Mallen och MÃ¥len - Radio ...

det mesta av de små kamrarna användes till detta ändamål, men här
förekommer alltid någon typ av kantkedja som markerar ett andligt aktivitetsområde,
så sett till helheten är kammaren bara en liten del. I samband
med den fortsatta utvecklingen av megalitgravarna kom kammaren att
både bli större och få en mer framträdande position sett till helheten, men
samtidigt finns det anledning att anta att i varje fall en del av de andliga
aktiviteterna som tycks ha skett utanför kammaren hos dösarna flyttades
in i kammaren, med påföljd att kantkedjan minskades och i regel försvann
samtidigt som kammaren blev större, men det var samtidigt en anpassning
till de traditioner som förekom i Bretagne och i viss mån på de brittiska
öarna. Antagandet att det förekommit andliga aktiviteter inne i kammaren
kan förklara varför så många stordösar och gånggrifter i Danmark, Sverige
och Tyskland har en relativt fri yta i mitten av kammaren och placering av
de döda i sektioner längs väggarna, vars höjd ibland kan avgöras och i dessa
fall alltid visar att de var låga och att det fanns gott om plats kvar upp
till taket. Trots att man i en del fall gravsatt 15-20 personer i en kammare
kan upp till 95% av volymen ha varit fri för andra aktiviteter.
Sammanfattningsvis kan man mena att de kvarvarande lämningarna av
de döda och gravgåvornas typer och antal etc i nordöstra Europa antyder
att det bara var ett litet urval av befolkningen som berördes och att reliker
efter dem användes i ritualer som successivt flyttades från platser strax
utanför kammaren, i likhet med andliga aktiviteter vid Lepenski Vir och
sannolikt de bandkeramiska trapezoida långhusen, in till megalitgravens
kammare i sig. Det innebär att kammaren i megalitgravarna i detta område
alltid eller ofta kan uppfattas som en plats där man enbart eller bland
annat förvarade reliker, men att andliga aktiviteter strax utanför kammaren
eller inne i densamma var de primära funktionerna.
Det innebär att oavsett om megalitgravarna inrymmer lämningar av
döda personer eller inte, har detta i så fall skett på ett sådant sätt att megalitgravarna
som helhet bör uppfattas som ett tempel, där det emellanåt
har funnits utrymme för reliker.
Den ojämna utbredningens vittnesbörd
Inte någonstans i Europa har megalitgravarna en jämn utbredning i landskapet
på samma sätt som exempelvis flintyxor, eller är så pass många att
de kan påstås återspegla den lokala befolkningens storlek, såsom den kan
rekonstrueras utifrån landskapets bördighet och tillgänglighet. Megalitgravarnas
antal, storlek, komplicerade konstruktion och placering i landskapet
antyder ofta något helt annat än att de berörde gemene man. Därför
kan vi dra slutsatsen att de bara berörde en mindre del av befolkningen
som inte var beroende av sådana egenskaper som landskapets bördighet
eller populationscentra, och då sannolikt en särskild grupp som var framstående
och som utmärkte sig från de övriga på något sätt som står i pro-
595