53 MEGALITGRAVAR I EUROPA - 2 Mallen och MÃ¥len - Radio ...

MEGALITGRAVAR
Megalitgravarna skiljer sig från andra fornminnen på grund av att de är
uppbyggda av stenblock som ibland är enorma i storleken och kan väga
upp mot 100 ton, samt att de inte är till för försvaret eller för handeln.
Istället måste vi försöka hitta svaret i den andliga världen och då räcker
det inte med att kalla dem gravar.
Allting började c:a 4800-4500 f.Kr. i Bretagne och möjligen i Portugal
samt något senare i Polen. Idéer och stilideal var redan färdiga och mogna
när byggandet började. Under de kommande 2000 åren skulle många storslagna
megalitgravar byggas, men trots många förändringar i stil och form
var det sällan som man byggde större megalitgravar än de man lyckats
uppföra redan från första början.
Spridning längs kusterna gick fort när den väl kom i gång. Från Polen
via Danmark till södra England, som i sin tur hade kontakt med Bretagne
och sedan tillbaka igen samma väg, samtidigt som Portugal och senare resten
av kustzonen på den Iberiska halvön gjorde sig gällande. Strax senare
spreds traditionen till spridda delar av de brittiska öarna ända till Shetlandsöarna
samt i länder och områden runt Danmark, men säreget nog
upphörde traditionen i Polen i ett tidigt skede. Under dessa två årtusenden
byggdes i varje fall drygt 17000 megalitgravar, med en grovt uppskattad
genomsnittsvikt på 50-100 ton per styck, men enligt somliga forskare var
det betydligt fler, vilket dock saknar argument.
Generellt sett följer de samma plan eller mall, vilket visar att de i hög
grad har ett gemensamt ursprung. I södra Skandinavien och norra Tyskland
fick de polska långhögarna en stenbyggd kammare som syntes ovan
markytan och i nästa skede blev den försedd med en smal symbolisk gång
som ledde in i kammaren, men som var för liten för en praktisk användning.
När stilen utvecklades ännu närmare de västeuropeiska megalitgravarna
blev gången betydligt större och praktiskt funktionell, samtidigt som
kammaren också blev större. Denna sista typ nådde också Nederländerna.
På så vis kom slutresultatet att närma sig de typer som funnits i Bretagne
och delar av de brittiska öarna redan från början. På de brittiska öarna utvecklades
många säregna typer samtidigt som man höll fast vid den ursprungliga
typen. Detta är motsatsen till den Iberiska halvön där de allra
flesta av megalitgravarna tillhör en och samma typ och det var först i relativt
sen tid som en variant med kallmurade väggar avlöste den tidigare typen
med resta och markfasta väggstenar.
55