Opium för folket Till kritiken av religionshistorien - Marxistarkiv

102
från den högste, som utsett Muhammed till sitt språkrör. Han är kallad att omvända sina
landsmän till tron på den ende guden och varna dem inför den stundande domen Liksom judar
och kristna skall även araberna få en helig skrift. Meningen med uppenbarelserna är att de
skall utgöra en Koran, ett rättesnöre där Allahs ord meddelas människorna. Koranen blir den
fasta grunden för Muhammeds övertygelse, då han börjar predika för sina landsmän.
I ungefär tolv år förkunnar Muhammed budskapet från Allah för sina landsmän i Mekka under
det att uppenbarelserna fortsätter. Han vinner under denna tid mycket ringa gehör och
Koranen bär tydliga spår av det tvivel och hån han möttes med. Att Allah är en hade man
möjligen hört förr, men att denne högste gud kallat Muhammed till arabernas profet inför en
stundande domedag, då de döda skulle uppstå och alla få stå till svars för sina gärningar, det
budskapet gick inte hem. Domen intar en central plats i Koranen och utläggs gång på gång i
målande beskrivningar av världens undergång. ”När solen rullas ihop, när stjärnorna förmörkas,
när bergen röra sig, när de dräktiga kamelerna försummas, när de vilda djuren
skockas, när haven översvämma, när själarna förenas, när den levande begravna spörjes, för
vilken synd hon blivit dräpt, när bladen rullas upp, när himmelen slitel bort, när avgrundselden
tändes på och paradiset nalkas, då skall varje själ få erfara vad hon uträttat” (Sura 81).
Upprepade gånger försäkras att Gud, som skapat människan och låter henne växa i moderlivet
och som skapat hela världen, också när det behagar honom kan låta allt detta förgås och låta
människan uppstå från döden. Tonen är upprört polemisk mot ett anteciperat tvivel. ”Tänker
väl människan att hon skall lämnas åt sig själv? Har hon ej varit en droppe utgjuten säd?
Sedan blev hon stelnat blod och han skapade och fullkomnade och danade därav tvenne kön,
det manliga och det kvinnliga. Har ej denne makt att uppväcka de döda till liv?” Även uppenbarelsernas
sanning inpräntas ”Icke far eder landsman (Muhammed) vilse, och icke bedrager
han sig. Ej heller talar han av egen drift. — — — Icke har hans hjärta uppdiktat vad han sett
(ängeln i öknen); skolen I då tvista med honom om vad han såg?”
Trots dessa motgångar tvivlar Muhammed inte på sin mission. När man begär att han ska göra
under för att bevisa sitt profetskap hänvisar han till Koranen som det största av under. Någon
gång kan han tydligen gripas av missmod ty Koranen försäkrar i Sura 93: ”Din Herre har ej
övergivit dig och hatar dig ej; det sista skall sannerligen bliva dig bättre än det första, och din
Herre skall giva dig så att du bliver tillfredsställd!” Sin kallelse tvivlar han dock aldrig på,
trots de ringa framgångarna och trots att stämningen mot honom i Mekka blir alltmer fientlig.
Dels är han övertygad om sina upplevelsers riktighet, det är verkligen Allah som talar till
honom och inte en ande eller djinn, vilket tvivlarna förfäktade. Dels delar hans närmaste
denna övertygelse och dels har han sin förebild i den judiska och den kristna religionen, vars
läror han anser sitt eget budskap överensstämma med. Under de tolv åren i Mekka menar inte
Muhammed att han kommer med någon ny lära, i stället är hans mission att till sina landsmän
meddela samma uppenbarelse som Gud tidigare givit judarna och de kristna och Koranen är
därför en motsvarighet till bibeln. Bibelns profeter är även Muhammeds föregångare liksom
Jesus är det. Detta grundar han i den uppfattning han fått av de bibliska religionerna vid de
kontakter han haft och de predikningar han hört på sina resor. Sannolikt kunde han inte läsa,
det vore annars svårt att förklara hans något speciella uppfattningar av innehållet i bibeln och
den kristna läran. Dessa skiljaktigheter kom dock i dagen först senare och Muhammed var i
Mekka övertygad om att det var samme Gud och samma uppenbarelse. Detta kan bidra till att
förklara orubbligheten i hans tro, ty det är faktiskt det som kräver en förklaring i stället för ett
ifrågasättande av Muhammeds övertygelse och diskussioner om ”äktheten” i hans budskap,
vilket brukar vara den vanliga problemställningen.