Opium för folket Till kritiken av religionshistorien - Marxistarkiv

94
till med och Utnapishtim storgråter över människornas undergång, när han ser liken flyta
omkring. I bibeln stiger vattnet lugnt och planenligt och därpå konstateras: ”Då förgicks allt
kött som rörde sig på jorden. Fåglar och boskapsdjur och vilda djur och alla smådjur, som
rörde sig på jorden, så ock alla människor.”
Om anledningen till floden sägs inte mycket i Gilgamesheposet. Till en början får man bara
veta att gudarna ”lingo lust att ställa till en stormflod”. I slutskedet förefaller det dock som om
det också här varit människornas ondska, som varit avgörande för en önskan att förgöra dem
och allt liv, när Ea förebrår Enlil för detta urskillningslösa straff som drabbar även oskyldiga.
Det var emellertid inte meningen att någon skulle räddas. Medan Noa utväljs av Gud får
Utnapishtim på avvägar, genom Eas skvaller reda på den planerade stormfloden och får sedan
klara sig på egen hand med skeppsbygge och last. Det fordras även en del övertalning innan
Enlil, som ansvarar för floden, finner sig i faktum att Utnapishtim räddat livet och
mänskligheten (dessutom räddar han kulturen genom att ta med sig ”alla hantverksmän”). I
båda fallen är det dock tack vare ett välbehagligt doftande offer som den gudomliga makten
försonas och ångrar sitt förstörelseverk. Gilgamesheposet beskriver hur ”gudarna skockar sig
som flugor kring den offrande”. Upplösningen är olika; medan Utnapishtim får bo hos
gudarna, sluter Herren genom Noa ett förbund med mänskligheten. I den babylonska berättelsen
finns inga uttalade garantier för att de oberäkneliga gudarna inte kommer att upprepa
denna katastrof. Herren däremot lovar att ”härefter icke mer förbanna marken för människans
skull, eftersom ju människans hjärtas uppsåt är ont allt ifrån ungdomen”.
Det intressanta med den babylonska berättelsens mänskliga perspektiv är den stundom
respektlösa synen på gudarna. Detta har tagits till intäkt för att inte betrakta Gilgamesheposet
som en myt eftersom det anses innebära en ”brist på verklig religiös känsla”. Det finns
emellertid ingen anledning att inskränka religionen till visad underdånighet. Dessutom har
man därmed inte förklarat någonting av denna attityd utan bara sagt vad man inte anser den
vara. Spänningen i Gilgamesheposet mellan gudarnas makt och oberäknelighet och deras
mänskliga uppträdande, hänger samman med de motsättningar som kommer till uttryck även
på andra områden inom den babylonska kulturen. Det är en motsättning mellan det mänskliga
livets villkor och ideologin om gudomliga makter som styr tillvaron, vars uttryck möjliggörs
genom stridigheterna i den politiska maktstrukturen och motsägelserna i denna ideologi.
När gudarna skapade människan bestämde de död för henne, men behöll livet i egen hand.
Därför bör man njuta det korta liv som står en till buds; ”fyll din buk, gläd dig dag och natt
med dans och spel, håll daglig glädjefest, med rena kläder, huvudet tvättat och kroppen badad.
Njut synen av barnet som tar dig i handen och låt kvinnan glädja sig i din famn” Detta råd får
Gilgamesh på sin färd av en värdshuskvinna, som f inner hans sökande lönlöst. Efter döden
väntar ett dystert dödsrike där ingen är hög och ingen lägre och där det enda glädjeämne som
kan tänkas är en dryck friskt vatten. Det är som i Hades eller det judiska Scheol. Människan är
inte gudomlig, hon är gudarnas tjänare. Det finns flera underjordsskildringar och en av de
utförligare skildrar gudinnan Ishtars besök i dödsriket. Den döde Enkidu lämnar också en
beskrivning i Gilgamesheposet. Uppgifterna är något olika och ganska knapphändiga men det
råder en överensstämmelse i att det inte är någon god lott som väntar efter döden. Det talas
om stoft och maskar, om kungakronar som ligger i dammet. Där nere härskar dödsgudinnan
Ereshgikal som aldrig släpper någon ur sitt våld om han väl kommit dit. Ishtar torde vara den
enda som varit där och kunnat återvända. När hon var borta upphörde all växtlighet och all
åtrå på jorden eftersom Ishtar rådde över kärleken. Denna händelse har satts i samband med
växtlig-hetsguden Tammuz, som även var Ishtars älskare och vars död firades med