Opium för folket Till kritiken av religionshistorien - Marxistarkiv

67
avslutande avsnittet om religioner under imperialismens epok. En behandling a dem i den
traditionella luftvärlden utom imperialismens rama kommer indirekt att stöda förtrycket. Att
rädda dessa kulturers' historia kan inte vara en viktigare uppgift än den historiska uppgiften att
krossa imperialismen.
Grekerna
Det guldrika Mykene
Det äldsta grekiska samhället är mest bekant genom myter, sånger och bilder. Hjältesagorna
hade länge berättat om dessa människors liv i Argos, Tebe och Mykene där arkeologerna
också kunde gräva fram spåren av deras verksamhet. De återkommer hos Homeros i
sångernas på en gång förlängda och komprimerade tidsperspektiv. Ändå blev inte forskningen
övertygad om att detta var det äldsta grekiska samhället, förrän det förelåg bevis som
övertygar forskare mer än vad myter, sånger och gravarnas guld kan göra. Och det betyder att
det dröjde ganska länge, ungefär tre årtusenden efter det att denna tidiga kultur övermannats
av mer barbariska fränder norrifrån. 1952 lyckades den engelske arkitekten Michael Ventris
tolka den skrift dessa människor lämnat efter sig i form av underliga tecken på lertavlor och
det befanns att de talat en ålderdomlig grekiska. Människor som skriver grekiska måste vara
greker och därmed var det fastställt, att den kultur som kallas den mykenska efter dess mest
betydande, mest besjungna stad också var det äldsta grekiska samhället.
Denna kultur blomstrade ungefär mellan 1400 och 1100 före vår tideräknings början. Att man
så starkt ifrågasatte att den var grekisk hade främst två skäl. För det första har inte grekerna
alltid bebott Grekland. De tillhör den indoeuropeiska gruppen och invandrade i etapper
norrifrån, medförande ett osäkert arv från någon slags indoeuropeisk gemenskap. I varje fall
har forskningen länge räknat med något indoeuropeiskt ”urhem”, fast man inte kommit
överens om var det skulle legat. Allt detta är högst osäkert och får betraktas som en av
forskningens myter, men så mycket är fastslaget som att de olika grenarna av indoeuropéerna
har ett besläktat språk. Och om de nu hade ett urhem eller ej så trivdes de inte där, för alla
indoeuropéer har vandrat iväg åt olika håll och somliga kom alltså till Grekland. Invandringen
var en långvarig historia, de kom inte i klump utan stam för stam, de första alltså någon gång
före 1400 och de sista, dorerna, omkring 1100. Innan det framkom att mykenarna var greker
trodde man inte att invandringen började så långt tillbaka i tiden.
Det andra skälet till att de inte skulle vara greker, var de arkeologiska fyndens likhet med den
minoiska kulturen på Kreta, om vilken man säkert kunde säga att den inte var grekisk. På
grund av dessa likheter antog man att båda kulturerna uppburits av samma folkslag. När så
visade sig inte vara fallet bestämdes att mykenarna ”lånat” från den mer avancerade kulturen
på Kreta, fast ett utbyte mellan kulturer är något ganska komplicerat. Den särpräglade
minoiska kulturen blomstrade ungefär mellan 1600 och 1400 före vår tideräkning, och vilka
de människor var som uppbar denna blomstring har det hittills inte blivit någon klarhet i. Den
skrift de använde är rätt lik den mykenska som kallas linear B, medan den från Kreta kallas
linear A. Denna senare är forskare fortfarande sysselsatta med att tolka och det är inte
fastställt varifrån detta folk kom. Kulturen visar en del stildrag från Egypten med vilket de
uppenbarligen hade handelsförbindelser. I övrigt är den säregen med sina barbröstade
kvinnor, prästinnor eller gudinnor och de storstilade byggnader, som i mytens minnesvärld
blivit labyrinten i Knossos. Tjurar, horn och dubbelyxor är också återkommande beståndsdelar
i denna kultur, vars föreställningsvärld vi inte vet mycket om, men vars överklass
uppenbarligen fört ett luxuöst liv med användande av mycken mänsklig arbetskraft. Några