Opium för folket Till kritiken av religionshistorien - Marxistarkiv

108
funktion och blir alltså en reglerad skatt, samtidigt som den religiösa aspekten inskärps.
Någon socialt utjämnande åtgärd är emellertid inte allmosan och lika lite som inom kristendomen
är det inom islam fråga om ett ideal av social rättvisa. Tvärtom tjänar det religiösa
idealet till att förhindra uppkomsten av ett socialt rättvisekrav, genom att stämpla detta som
materialism och egoism. Religionen hyser ingen önskan att för, ändra samhället och ingår
alltid förbund med de härskande så länge dessa garanterar, icke de religiösa idealen, men religionens
sociala ställning. Detta är inte ett utslag av beklaglig mänsklig ”maktinstinkt”, utan av
de samhälleliga förhållandena där de härskande ständigt strävar att bevara sin ställning
gentemot samhällets förtryckta. I Koranen saknas även det inom kristendomen aldrig efterlevda
idealet att ge allt till de fattiga, därför att rikedomen förhindrar tillträde till himmelriket.
Koranen varnar för slöseri i polemik mot den skrytsamma givmildheten hos beduinhärskarna.
Om inställningen bakom det religiösa allmosegivandet i ett samhälle av förtryckare och
förtryckta skriver Tor Andrae: ”Den (inställningen) har sin psykologiska grund i känslan av
att den hinsides världen mister sitt värde och sin realitet i samma mån som vi känner oss fullt
tillfreds med nuet och verkligen trivs i denna världen. När världen är trång och led kan själen
lyfta sin vinge till det som är evigt och förblivande. Rikedomen med dess möjligheter att
skapa bekvämlighet och trevnad i detta livet känns därför som en naturlig fiende till den
religiösa evighetsstämningen. Den fromme borde egentligen göra sig fri från all egendom men
då människan av naturliga skäl sällan har mod att vara så konsekvent blir allmosan en lämplig
ersättning.” 1 Frånsett att det här inte främst är fråga om en psykologisk grund och ”naturliga”
skäl, utan en ekonomisk grund och sociala skäl, kunde den religiösa ideologin inte uttryckas
klarare. Andrae bortser helt från det faktum att problemet för majoriteten av folket inte är att
göra sig av med rikedomen utan att skaffa sig uppehälle för dagen i det islamska såväl som
det kristna samhället.
Tron, bönen och allmosan var de tre ursprungliga pelarna, men redan under Medinatiden
tillfogas fastan och vallfärden, vilka även de är ett resultat av brytningen med de bibliska
religionerna. Fastan sammanföll till en början med den judiska fastemånaden, men efter
brytningen instiftar islam en egen fastemånad under Ramadan, emedan Koranen ansågs ha
nedkommit under denna månad, som är årets nionde enligt islamsk tideräkning. Under denna
månad får man inte äta från solens uppgång till dess nedgång och nätterna ägnas koranrecitationer
och bönevaka. Det är en fridlyst månad under vilken krigsoperationer inte får
företagas. I ekonomiskt-socialt avseende blev Ramadan en motsvarighet till den traditionella
mekkanska gudsvreden, ehuru den inte betingades av samma nödvändighet, eftersom den
allmänna sociala ordningen på ett annat sätt var tryggad i det islamska samhället. Ramadans
funktion blir snarare att markera religionens dominans i det sociala livet och stärka samhörigheten.
De nattliga sammankomsterna fick karaktären av fester, vilket inte bör ses som någon
form av lössläppthet, utan som ett uttryck för religionen som bärare av tillvarons glädje, värde
och meningsfullhet.
Gemenskapen och enigheten inom islam skapades främst genom gemensamma former och
handlingar och upprätthölls inte så mycket som inom kristendomen av kravet på rättrogenhet.
Den centrala punkten i islams världsherradöme blev kulten vid Kaba i Mekka. Sedan islam
blivit herre i Mekka rensades Kaba från det hedniska mångguderiet medan dess riter i stort
sett bibehölls. De blev det band som knöt den nya religionen vid traditionen och vid dess
historiska uppkomst. Kulten vid Kaba är en levande symbol för islams enhet och styrka och i
vallfärden möts muslimer från hela världen. Varje rättrogen bör, om han har möjlighet, företa
1 Tor Andrae/Geo Widengren, Muhammed, hans liv och hans tro, Stockholm 1967, sid 92.