Opium för folket Till kritiken av religionshistorien - Marxistarkiv

90
en kulturell nedgång tills en annan stad griper detta tillfälle att ställa sig som centrum för en
omfattande administration och makten övergår till en ny dynasti.
Härskaren utgör den samlande makten i rikets enhet i politisk bemärkelse, men kanske
framför allt ideologiskt. Kungaresidensets stad blir en ekonomisk tyngdpunkt som centrum för
administrationen, men allt detta baseras på religionen och staden framstår i första hand som
den religiösa medelpunkten. Härskaren har sin ställning i kraft av sin förbindelse med gudarna,
det är de som skänker kungamakten och står bakom den. Den religiösa kungaideologin
eller det sakrala kungadömet som det brukar kallas, utgör garantin för rikets enhet.
Prästerskapet spelar därför en betydande politisk och ekonomisk roll, tidvis har de helt
handhaft administrationen. Gudarna insätter kungen i hans ämbete och landets välgång är
beroende av att de välsignade hans härskargärning. Förbindelsen mellan människorna och
gudarna har kungen som en medlande länk och denna förbindelse måste upprätthållas genom
en kultisk apparat. Om störningar inträffar i kungens relation till gudarna drabbas landet av
missväxt, sjukdomar och olyckor eftersom gudarna då drar undan sitt beskydd.
Stadens tempel är maktens säte och gudarna bor i staden. I inledningen till den babylonska
flodberättelsen heter det: ”Denna stad var redan urgammal då gudarna i densamma — fingo
lust att ställa till en stormflod.” Detta innebär inte att gudarna identifieras med gudabilderna i
templen utan en upphöjelse av staden som centrum i den sociala organisationen. I templet
finns gudarnas väg till människorna och genom kungen regerar de landet. Tempelbyggnaden,
den s. k. zikkurraten, var byggd i etager till en bergliknande formation av ansenliga mått.
Sannolikt var det en sådan som Israels barn kallade Babels torn och uppfattade som en
hädelse. Kungen var en ”stor människa” och på bild framställdes gudarna som ännu större
människor. De mytiska kungarna från forntiden som t. ex. Gilgamesh var till en viss del
gudomliga.
Dessa förbindelser mellan människornas värld och gudarnas är samtidigt manifestationer av
makt. Men människorna har inte del i den gudomliga världen utan är helt underkastade
gudarnas välvilja och kan aldrig uppnå gudomlighet, dvs. odödlighet. Liksom i Grekland
betingas människornas relation till gudarna av ett avstånd som markerar en oöverbrygglig
gräns mellan mänskligt och gudomligt. Gudarna har skapat världen och vakar över dess
ordning. I stjärnornas gång på himlen såg man ett uttryck för denna ordning så att
himlakropparna i själva verket var gudar. Människan är endast till för att tjäna gudarna och
har därför att finna sig i händelsernas gång. Denna syn kan dock inte förklara tillvaron och
överbrygga motsättningen mellan tanken på en gudomlig ordning och det onda i
människornas liv. Gudarna blir oberäkneliga och nyckfulla och för att lägga en mening i
maktens ingripanden tillägger man dem mänskliga egenskaper av ganska tvivelaktig moralisk
halt. Gudarna är maktlystna, svartsjuka och hämndgiriga, egenskaper som egentligen står i
motsättning till deras gudomlighet. Det finns också en osedvanlig rikedom på gudagestalter.
Förutom de höga gudar som svarar för årets gång och den sociala ordningen i landet, har varje
område av mänsklig erfarenhet sina speciella makter och gudomligheter. Bakom naturföreteelserna
som stormen, åskan, regnet, osv., agerar gudar liksom i himlafenomenen, växtlighet
och hantverkskonster, så att tillvaron är uppfylld av gudamakter. Det finns officiella
gudalistor med över 600 namn Dessutom förekommer det skaror av demoner, en slags lägre
makter som står bakom ondska och olyckor och flitigt anropas i besvärjelser.
Om man utgår från gudstron råder därför en ganska stor kontrast mellan den babylonska och
den gammaltestamentliga religionen. Trots detta har de emellertid flera beröringspunkter. Det
finns flera babylonska (och sumeriska) texter som visar stora likheter med bibeln, i några fall