Opium för folket Till kritiken av religionshistorien - Marxistarkiv

60
är sagt. Ödet är blint, som man säger, man kan inte beveka det och det finns ingen vilja eller
moralisk princip bakom ödet.
Ödestro möter man vanligen som inslag i ett större system av övernaturlig makt. I vissa tider
har dock utvecklats en omfattande ödestro, som dominerar människors inställning. I
exempelvis senantiken har ödestron sin bakgrund i de omfattande sociala och politiska
omvälvningarna, som ryckte undan marken för de traditionella gudsuppfattningarna. Ödestron
har förklarats vara ”i grunden irreligiös”, den lämnar ju inte utrymme för tro och kult, logiskt
sett. I verkligheten utvecklas dock under trycket från ödestron just under senantiken en rad
spridda fenomen i form av spådomskonst, magi, mystik och exotiska kulter. Det är visserligen
inte logiskt, men det är religiöst.
Inslag av ödestro är både utbrett och svårpreciserat. I folklig föreställning finns ofta tanken att
människans livsmått är utmätt på förhand. Ett gammalt svenskt talesätt är att ”han inte var
öden” att leva längre. Man kan också säga att ingen dör förrän Gud vill och tiden är ute, vilket
visar att tron inte har svårt att förena de motstridiga tankarna; dels att Guds vilja avgör, dels
att tiden är utmätt på förhand. En slags ödestro är också de ganska vanliga, vaga
föreställningarna om att det som händer människan har en ”mening”. Det var väl menat så,
säger man, inför ett händelseförlopp, som av någon anledning väckt en förundran.
En förening av ödestro och gudstro kan ge upphov till en motsägelse i uppfattningen av den
övernaturliga makten. I Grekland räknade man med en världens inneboende ordning, nedlagd
i tillvaron vid skapelsen. Denna ordning står över gudarna eftersom världen skapades före
dem. Stundom kan ordningen uppfattas som ett bestämmande öde i konflikt med den
gudomliga makten. Själva gudarna måste då böja sig för den lott ödet givit en människa.
Att ödet i grunden bara är ett uttryck för händelsernas gång, och att uppfattningen av detta är
beroende av en speciell helhet av maktuppfattning i en kultur, visas av att man likaväl som en
konflikt mellan gud och öde kan möta tanken att gud råder över och styr ödet. Vissa gudar
liknar mer ett öde än en gud, som t. ex. de efter sitt värv sysslolösa skaparegudarna och några
av de gudar som kallats höggudar.
Förbannelse, välsignelse och tabu
Ödet kan vara hårt eller gunstigt, men i sig är det egentligen varken gott eller ont, eftersom det
är uttryck för ett skeende och inte en vilja. Gudamakten kan däremot vara god eller ond och
det är inte så säkert att den alltid är god. Gud är ofta ganska tvetydig eller som man brukar
uttrycka det, det finns en ambivalens (dubbeltydighet, vacklan) i gudsbilden mellan gott och
ont. Det gudomliga är den makt som råder över människornas villkor eller snarare en projektion
av maktupplevelse. Det är främst obegripligt och skrämmande och ter sig ofta ont trots
försöken att se det som gott. Olyckor tillskrivs inte alltid illasinnade väsen, utan sänds av. Gud
och gudar och kan många gånger inte förklaras. Ibland kan orsaken spåras i försummelser och
ofullkomligheter hos människorna, men ofta får olyckan accepteras som ett obegripligt utslag
av makt. Det är emellertid svårt att alltid böja sig under obegripligheten, och inom varje
religion finner man därför försök till förklaringsmodeller, men också skepsis, tvivel och
uppror. Tanken att en god och mäktig gudomlighet styr tillvaron låter sig inte utan vidare
förenas med denna tillvaros uppenbara hårdhet och orättfärdighet. Att ett moraliskt liv och
underkastelse är denne gudom behagligt kan förefalla litet tveksamt, när den dygdige och
fromme lever i misär under en skur av olyckor, medan förtryckarna självsvåldigt lever i
överflöd utan att minsta tecken till reaktion från ovan förmärks. Lösningarna på detta problem
som man brukar kalla teodicé-problemet (frågan guds rättfärdighet) är dock många. Det är