Opium för folket Till kritiken av religionshistorien - Marxistarkiv

131
fastställdes bestämda påföljder för varje gärning och synen på människors handlande formaliserades
i enlighet med kastlagarna. Under tiden befäste prästerskapets religiösa och intellektuella
herravälde även genom utvecklandet av den kultiska apparaten. Kulten av gudarna inom
hinduismen var väsentligt annorlunda än kulten av de vediska gudarna. Också gudarna var
andra därför att även om de förekommer redan i den äldsta vediska litteraturen, så har
hinduismens stora gudar Vishnu och Shiva där en föga framträdande ställning. Kultens former
är helt annorlunda dem som omgärdade kulten av de vediska gudarna. Dessa dyrkades under
bar himmel med få yttre rekvisita och framställdes inte i bild. Hinduismens gudakult äger rum
i rikt utsmyckade tempel inför gudabilder som ägnas den yttersta omsorg och under praktfulla
yttre former. I synnerhet templens tillkomst är en förändring som visat sig svårförklarlig. Det
är helt klart att de fyller ett socialt behov i samband med utvecklandet av en härskarmakt.,
Liksom tidigare de rika släkterna och, som framgick av hästoffret, härskarna handhade kulten
så kommer tempeladministrationen inom hinduismen att skötas av härskarmakten. Templens
rika utsmyckning och den storslagna byggnadsstilen är inte någon form av allmänt slöseri
eller bara att betrakta som ett utslag av stark tro. Templen fyller en samhällelig funktion som
maktcentra och som symboler för maktens storhet. Genom att låta utföra storartade tempelbyggen
manifesterade härskaren sin storhet och befäste sin ställning. Dessutom ingick i
utsmyckningen scener som direkt framställde härskarens bedrifter och hyllade hans makt.
Gudabilderna gavs härskarens egna anletsdrag vilket inte bara var smicker utan uttrycker en
subtil symbolik, varigenom den jordiska makten förbinds med och legitimeras av den
gudomliga. Härskarmakten har sålunda en dominerande religiös betydelse, en aspekt som
tenderar att komma bort om man endast utgår från den prästerliga litteraturen. Prästerskapet
har inte varit angelägna att framhålla krigarkastens, dvs. den kast som härskarna tillhörde,
religiösa och sociala betydelse. Genom hinduismens historia råder emellertid en kamp mellan
de två högsta kasten. De två religiösa system som allvarligt konkurrerar med hinduismen,
nämligen jainismen och buddhismen, härstammar från krigarkasten. Den förnyelse inom
hinduismen, varigenom den kan tränga tillbaka hotet främst från buddhismen, har också sin
grund i krigarkasten genom att bhaktirörelsen utgår från krigarkastens litteratur.
Tempelkulten fyllde alltså en samhällelig funktion och fick en dominerande social och
religiös betydelse. Därmed är inte sagt att seden att bygga tempel uppkom spontant. Det är
tvärtom troligt att denna sed hörde till det som upptogs från de underkuvade folkens kulturer,
liksom dyrkan av kvinnliga gudomligheter blev ett markant inslag i kulten därför att den hade
stor betydelse i dessa folks religioner.
Prästerskapets uppgift var att utföra tempelkulten, men härskarna administrerade den och häri
ligger ännu en orsak till konkurrensen mellan dessa två kast. Prästerskapets sociala makt
vilade främst på dess totala herravälde över den intellektuella och därmed ideologiska
traditionen. Prästernas auktoritet blev allt mer obestridlig, men den ledde också till motsättningar
och upplösningstendenser. Det intellektuella och religiösa monopol, som
brahmankasten byggt upp i sin strävan att säkra sin position i samhället, ledde också till att
deras tänkande i sig blev privilegierat och ställde dem i motsättning till det samhälle på vilket
de byggde sin makt. För att inte traditionen skulle utarmas och upplösas, krävdes att de förmådde
inordna de religiösa och sociala strömningar och rörelser, som uppkom inom andra
kast i hinduismens system. I stor utsträckning lyckades de med detta på grund av sitt
obestridliga herravälde över traditionen och därmed säkrades även hinduismens bestånd.
Hinduismens styrka låg också i dess sociala förankring genom kastväsendet. Liksom
hinduismen hade en vid tänjbarhet i sin förmåga att inordna olika läror i samma system,
uppvisade kastväsendet samma tänjbarhet i att generera ständigt nya underkaster och därmed