Opium för folket Till kritiken av religionshistorien - Marxistarkiv

31
Myt och tradition
Den del av religionen som för en intellektualiserad och idéinriktad västerlänning klarast och
mest begripligt återger världsbilden är myten. Myten och tron på dess sanning har ofta
tilldelats en primär funktion i religionen. När man upptäckte den religiösa handlingens stora
betydelse i en levande religion ställdes myt och kult i en speciell, intim relation till varandra.
De ansågs betinga varandra, det ena skulle kunna förklaras ur det andra och mycken
diskussion har ägnats frågan huruvida myten ger upphov till kulten eller tvärtom. Kulten
kunde ses som ett dramatiskt gestaltande av myten eller myten kunde betraktas som en
förklarande text till det kultiska handlandet. Förekomsten av rika mytologier utan spår av
beledsagande kult och kultiska ceremoniel som saknade paralleller i heliga berättelser tedde
sig för dessa förklaringsmodeller motsägande och förvirrande och olika konstruktioner
uppkom för att lösa dessa problem.
I linje med tankegången bakom termen naturfolk låg däremot den s. k. naturmytologiska
skolan, som kring sekelskiftet hade stort inflytande och även senare visat sig ganska seglivad.
Enligt denna utgör all mytologi ett slags fantastiska omskrivningar av naturfenomenen.
Berättelserna om gudar, hjältar, död och förfäder handlar i själva verket om regn, åska och
soluppgångar, om månsken, stjärnfall och kometer. Det var särskilt inom indisk och grekisk
mytforskning dessa uttolkningar firade triumfer. För att ta ett mer välbekant exempel så
handlar sagan om lilla Rödluvan i själva verket om en solförmörkelse. När lilla Rödluvan
slukas av vargen försvinner solen och då jägaren befriat henne är solförmörkelsen över.
Förutom att ganska långsökta fantasterier stundom fick tillgripas, ligger denna skolas största
svaghet i att den inte förmår förklara varför människor valt att skildra naturfenomenen på
mytologins utbroderade vis. Universalförklaringar som skall fånga mytens ”väsen” eller
utgöra en mytologiernas dyrk får man nog lämna därhän. Både myt och kult är symboliska
uttryck för världsbilden eller den totala grundstrukturen. Ibland finns verkligen ett nära
samband mellan kultapparaten och mytologin, medan detta samband ibland helt saknas.
Myten har alltid flera funktioner, som är annorlunda än den kultiska. Som uttryck för
världsuppfattning har den en förklarande och sanktionerande innebörd. Den är också ett utslag
av människans intellektuella aktivitet, en skapelse av idéer och symboler varmed människor
bemästrar och begriper sin tillvaro. Slutligen är den historisk och social, den bevarar
traditionen bakåt och den stärker gemenskapen och den sociala solidariteten.
Myten är resultatet av en process vilket innebär att den inte är tillkommen vid ett bestämt
tillfälle. Den är i stället framvuxen genom en serie av sammanfogningar, tillägg och
förändringar betingade av olika faktorer. Visserligen är den gemensam egendom, men mer
konkret skapas och förvaltas den genom generationerna av en räcka goda berättare, mer eller
mindre som en skara yrkesmän. En myt i en levande mytologi fortsätter därför att förändras,
fast dessa ändringar inte är godtyckliga utan följer mytens grundstruktur.
Genom sitt dubbla tidsperspektiv har myten alltid en dubbel funktion. Å ena sidan handlar den
om ett förflutet eller snarare en tid som ligger på ett annat plan, före eller bakom det nu
människorna lever i. Den mytiska urtiden utgör ett slags referenspunkt till den innevarande
tiden. För å andra sidan handlar myten just om nuet och om de aktuella förhållanden som den
legitimerar och är ett medel till att tolka.
”Vi eskimåer bekymrar oss inte om att lösa alla problem själva, så vi berättar våra historier.”
Till dessa två tidsaspekter kan man lägga en tredje, nämligen framtiden. Mytens berättelser
innehåller ett ideal genom att visa på ideala handlingsmönster och förhållanden. Förfädernas