Opium för folket Till kritiken av religionshistorien - Marxistarkiv

81
gud utan av att samhällets inrättning kan legitimeras genom gudomliga principer. Det finns en
direkt förbindelse mellan naturfilosofin och de s. k. sofisterna. Att detta ord fått en dålig klang
har flera skäl, dels beror det på att sofisterna invecklade sig i politiska intriger och
ordvrängeri, dels på att de stod för en kritik av en samhällsordning vars ideal sentida
borgerliga historiker identifierat sig med.
Sofist betyder vishetslärare och den konst de lärde ut var argumentationskonsten. Deras
förekomst är typisk för ett samhälle där man talar sig till den politiska makten och talar sig fri
från anklagelser i offentliga rättegångar. Det var också naturligt att de kom att ägna sig åt
samhällsfilosofi. Den hetaste debatten stod kring begreppen fysis och nomos, där fysis
betecknar naturens ordning och nomos (lag) betecknar samhällets. Sofisterna hävdade att det
var endast fysis som var naturnödvändiga principer (alltså naturlagar) medan nomos var
konvention och sedvänja. Nomos var en mänsklig produkt och den kunde därför ifrågasättas. I
klartext kunde man alltså ifrågasätta samhällets ”spelregler”, de följer varken någon gudomlig
eller naturlig nödvändighet. De kan förändras och eftersom de har tillkommit genom
människors försorg så kan de också ändras genom människors försorg.
Nu framställde sofisterna denna lära i eget intresse och utan att hävda att nomos vore orättfärdigt.
Men frågan var ställd och resultatet blev en rad av religionsprocesser vilkas verkliga
innehåll var politiskt. Juryn i en vanlig athensk rättegång bestod av 500 fria medborgare och
det var därför tacksamt att utnyttja ett labilt, religiöst läge för att röja motståndare ur vägen
och på längre sikt försöka rädda den maktstruktur som redan befann sig i upplösning.
Religionsprocesserna skördade många offer och ett av dem råkade bli Sokrates. Dvs. saken
har alltid framställts så att man tog Sokrates för sofist och fällde honom därför, medan han i
själva verket var deras argaste motståndare. Det är svårt att få klarhet i denna fråga eftersom
vi bara har Sokrates genom Platon och hos Platon skulle inte Sokrates kunnat vara ett ideal
om han inte stått upp till försvar av nomos och den gudomliga rätten till makt. Saken
kompliceras av att de som drog Sokrates inför rätta uppenbarligen utnyttjade den religiösa
hetsen mot solisterna, medan deras egna skäl var politiska. Anklagelsen var betecknande:
Sokrates förförde ungdomen och missaktade statens gudar och ville införa egna väsen. Den
sista punkten är faktiskt mest konfunderande.
Hur man än betraktar dödsdomen så var den ett justitiemord. I statens ögon dvs. dess
makthavares, kan dock Sokrates inte ha varit en oförarglig figur och de hade ingen anledning
att skilja mellan honom och sofisterna.
De statens gudar han anklagas för att missakta är emellertid inga andra än olympierna, även
om dessa blivit liktydiga med patriotism och medborgerlig lojalitet. De framstod alltmer som
en samlad makt och deras alltför uppenbara användning som statlig maktsymbol kom att
degradera dem. Medan man å ena sidan finner en tendens till en monoteistisk gudsuppfattning
kommer gudsbegreppet å den andra att närma sig en ren ödesuppfattning. Gud, gudarna och
ödet blir utbytbara begrepp och de gamla gudarna fyller inte längre funktionen av den
övernaturliga maktens representanter. Den statliga religionen blir ett tomt sken av bröd,
skådespel och lönande prästämbeten.
Den individualistiska strömningen inom religiositeten vände sig i stället till mer närstående
gudar. Den gamla kulten av heroerna blomstrade upp och eftersom dyrkan av en hero var
knuten till hans grav gick detta samman med lokalpatriotismen. Kulten av läkedomsguden
Asklepios i Epidauros blir ett centrum för individualistisk fromhet och helbrägdatro.
Asklepios överflyglar Apollon och kulten fortsätter med oförminskad popularitet långt fram i