Opium för folket Till kritiken av religionshistorien - Marxistarkiv

110
religiösa idealen infiltrerade samhällslivet och en enhetlig kultur växte fram.
Muhammeds uppenbarelser hade tillkommit efterhand och osystematiskt traderats och nedtecknats.
Genom den avgörande betydelse de fick, kom de snart att få en vid spridning i delvis
varierande versioner. Islams häftiga expansion förhindrade ett systematiskt arbete med läran
och det var först under den tredje kalifen och de begynnande lärostriderna som en giltig
koranedition fastställdes. Vid det laget var det inte längre helt klart i vilken ordning surorna
tillkommit och i det läget valde man att utgå från en formell och inte en kronologisk redigeringsprincip.
Surorna ordnades efter sin längd med de längsta först och den kortaste sist.
Undantaget är den första suran som står som en inledning till skriften.
Vidare anges om suran tillkommit i Mekka eller i Medina om detta är känt. Totalt omfattar
Koranen 114 suror, vilket alltså betyder stycke eller kapitel, av högst varierande längd. Eftersom
de kortaste surorna i allmänhet tillhör en tidigare period och Medina-surorna fick en omfattande
utredande karaktär är kronologin genom redigeringsprincipen i det närmaste omvänd.
Koranen bör man läsa bakifrån eller i varje fall inte från början och rätt igenom, för att dess
livfullhet och konkreta innehåll ska komma till sin rätt.
Rättssystemet byggdes upp på Koranen och sunna enligt principer som hämtats från den
romerska rätten och inordnats i den religiösa ideologin. Mönstret för detta inordnande framgår
av den viktigaste principen enligt vilken en lag stiftas på grundval av full överensstämmelse.
Det alla är överens om kan upphöjas till lag enligt den romerska rättens consensus-princip (=
överensstämmelse). I den islamska rätten grundas denna princip på ett uttalande av
Muhammed som ska ha sagt: ”Min menighet kan inte vara överens om en villfarelse”. Detta
är idjma-principen som blir det viktigaste instrumentet för nydaningar inom islam.
Den islamska rätten, sharia, utarbetades inom olika skolor vilkas system kallas fiqh och som
huvudsakligen skiljer sig ifråga om metod. Härigenom fastställdes även de religiösa buden så
att de formella aspekterna på exempelvis bönens förrättande och allmosans erläggande blev
desamma. Den formalistiska prägel som hela det religiösa livet fick, hotade att förkväva den
religiösa upplevelse av tillvaron som det är religionens uppgift att vidmakthålla. Det skapades
med andra ord en motsättning mellan en strävan att styra det religiösa livet och den folkliga
religiositet som är varje religions livsvillkor.
Inom kristendomen utbildades den dogmatism, som klavbinder människors tänkande, genom
kampen mot den folkliga ”hedendomen och vidskepelsen”. I islam har den stela formalismen
sin grund i den sammansmältning mellan religion och politik som manifesterades i
Muhammeds person och lever vidare i det teokratiska idealet. Detta ideal bestämmer lagens
centrala ställning och att frågan om det religiösa och politiska ledarskapet haft och har en
avgörande betydelse i islams historia.
Vid Muhammeds död var det nödvändigt att utse en efterträdare som kunde leda församlingen.
Han efterlämnade inte någon manlig arvinge, varför man inte kunde hemfalla till den
traditionella släktuppfattningen, utan tvingades göra ett ställningstagande beträffande det
religiösa och politiska ledarskapet. Situationen löstes tillfälligt genom att Muhammeds
närmaste vän, Abu Bekr, som stått vid hans sida sedan den första tiden i Mekka, valdes till att
vara en ställföreträdare, dvs. kalif. Kalifens politiska funktion blev mycket snart dominerande,
eftersom detta var islams mest kritiska expansionsperiod. Den andre kalifen, Omar, förenade
hela Arabien under islam, men under hans efterträdare Uthman utbröt de religiöst-politiska
stridigheterna kring ledarfrågan. I det inbördeskrig som utbröt kring den fjärde kalifen, som
var Muhammeds svärson Ali, gav den politiska maktkampen mellan Ali och den syriske