Opium för folket Till kritiken av religionshistorien - Marxistarkiv

128
efter en dom. Läran om karma är en lag, som uppfattas på samma sätt som en naturlag, och
häri ligger domen så att säga given från början. Det är inte fråga om att utverka nåd eller bli
ledd på den rätta vägen. Den som handlar gott blir sådan att han återföds som god, det är fråga
om en inre kvalitet uppnådd genom goda gärningar, ock det är hela saken. Själavandringen
och karma förutsätter alltså inte någon form av gudomligt ingripande, men detta innebär'' inte
att det är fråga om ett öde som människan är underkastad. Hon är underkastad karmas lag,
men den förutsätter i själva verket någon form av fri vilja varigenom människan kan råda över
sitt handlande. Annars skulle den onde för evigt förbli ond och den gode god genom
existensernas kedja. Dessutom skulle det inte givas någon väg ut ur kretsloppet och detta är
ändå Upanishadernas väsentligaste budskap.
Själavandringen ger livet mening genom att öppna möjligheten till ett bättre liv efter döden,
men för Upanishadernas tänkare är denna meningsfullhet en kortsiktig sådan. Den odödliga
själens återfödelse blir, i samma stund som tanken uppstår och flätas samman med förhärskande
föreställningar, en fångenskap. Tillvarons djupare mening måste sökas, inte i den
odödliga själens existens, utan i dess inre kvalitet. Detta innersta jag är gudomligt och
detsamma som det gudomliga i eller bakom världen och tillvarons sanna mening ligger i
denna insikt. Det inre odödliga självet står i motsättning till det ofullkomliga, föränderliga
kroppsliga livet och binds till det endast genom begär efter detta liv. ”Den som är utan begär,
fri från begär, med stillat begär, hans livsandar draga icke ut (dvs han återföds inte); utan
brahman är han och i brahman går han upp.” All strävan efter världens goda är tom åstundan
och frälsningen består i att söka sin tillflykt till det innersta jaget, atman, brahman. ”Men han,
atman, är icke så eller så. Han är ogripbar, ty han gripes icke, oförstörbar, ty han förstöres
icke, oanhäftlig, ty det häftar ingenting vid honom; han är icke bunden, vacklar icke, lider
ingen skada.” Detta är den store läraren Yajnavalkyas lära i Brihad-Aranyakaupanishaden.
Läran om karma och sansara (kretsloppet) framförs i Upanishaderna som en ny och hemlig
filosofi. Den har sin grund i det tänkande som Upanishaderna utgår från och den sammanvävs
med föreställningarna om gudarna, om människans natur och världens inre sammanhang och
med den sociala grunden i kastväsendet och brahmanernas exklusiva ställning. Det är därför
felaktigt att betrakta dessa nya läror som någonting främmande som på något sätt lånats eller
tagits upp annorstädes ifrån. Denna utveckling inom tänkandet sker i konsekvens med de
omvälvningar som inträffar på kulturens övriga områden. På samma sätt som man inte kan
betrakta en ny social struktur som ett resultat av lån utifrån, kan man inte heller kapitulera
inför tänkandets revolutioner. Tänkandet uppkommer visserligen inte direkt ur den sociala,
materiella grundvalen, men det baseras på den tidigare traditionen och de nya erfarenheter
som förändrade materiella villkor ger människorna och även omvänt på tänkandets och
ideologins inverkan på det sociala livet.
Om läran om själavandringen till en början var begränsad till vissa kretsar inom prästkasten,
så kom den efterhand att grundligt slå igenom i hela den religiösa strukturen just på grund av
dess inre sammanhang och dess materiella grundval. Frälsningen förblev däremot en
exklusivitet begränsad till de tre högsta kasten och i realiteten till brahmanerna. Endast dessa
hade förutsättningar att leva det liv och tillägna sig det vetande som förde fram till den
frälsande insikten. Brahmanerna hade monopol på frälsningen och detta monopol kom att
befästas genom vidareutvecklandet av tänkandet, men det kom också att brytas mot
konkurrerande frälsningsläror.
Hinduismen som religionsfilosofi och som religionsutövning
Rubriken ovan kunde också lyda hinduismens teori och praktik eller dess tro och kult. Det