Opium för folket Till kritiken av religionshistorien - Marxistarkiv

59
I gudomlighetens personifiering förekommer allt från sådana gudar som kanske bara ifråga
om odödligheten skiljer sig från människorna till en uppfattning av gudomlighet nästan helt
utan personliga drag. Hos flera av de nordamerikanska indianerna förekommer en uppfattning
av gudomlig makt, som är i det närmaste opersonlig. Denna makt kallas hos sioux-folken för
wakan, wakanda, hos irokeserna orenda och hos algonkin för manitou. Dessa föreställningar
var aktuella i debatten i samband med ”upptäckten” av det melanesiska kraftbegreppet mana.
Som vanligt tillades dessa uppfattningar en ursprunglig, generell betydelse och de stora
skillnaderna mellan dem slätades ut. Medan mana är ett närmast magiskt kraftbegrepp, i sina
verksamhetsformer knutet till ting, är exempelvis wakanda en självständig makt som skapat
världen och till vilken man ber.
Den gudomliga makten behöver inte vara personligt utformad för att uppfattas som skapare
och välgörare och som den samlande makt som garanterar tillvarons bestånd. Gudsbegreppet
är inte absolut. Ett flertal gudar kan existera sida vid sida som uttryck för olika aspekter av
tillvaron, eller som representanter för olika grupper. Nästan alltid förekommer emellertid en
tanke på samverkan och enhetlighet, som kan ses som ett uttryck för strävan till enhet inom
samhället. Det kan utformas så att en gud är den högste och råder över de andra som i
grekernas gudastat. Men strukturen kan också vara mera komplicerad, som då de olika
gudarna ses som manifestationer av en enda. Gud är då en, trots att man dyrkar, ett flertal
gudomligheter. Relationen mellan enhet och mångfald utgestaltas inte som en motsättning,
utan som en strukturering av mångfalden under enheten. En sådan tankestruktur finns i
hinduismen och den finns också hos nuer och dinka, som jag beskrev tidigare. I övrigt råder
stora skillnader mellan dessa olika religioners gudstro.
Mellan människorna och den högsta makten föreställer man sig en rad mellanformer. Ofta kan
man rätt tydligt se hur dessa uppkommer som medlande, mer närstående gestalter till en gud,
som blivit alltför hög och oåtkomlig för att besväras med vardagliga bekymmer. Sådana är de
katolska helgonen i medeltidens folktro, liksom mindre lokala gudomligheter i ett pantheon av
officiella storgudar eller de högsta gudomliga förfäderna. I Afrika representeras den högsta
makten ofta av en urfader, som sägs vara skapare. Det har ibland förts diskussioner om hur
man bör uppfatta dessa lägre gudomligheter och var gränsen ska dras mellan gud och
gudomliggjord människa. Eftersom dessa manifestationer av övernaturlig makt inte karakteriseras
av vad man kallar dem, utan av deras ställning i den religion och kultur där de hör
hemma, bidrar sådana generella gränsdragningar mellan idéer oftast inte till någon klarhet.
Öde och förutbestämmelse
Ödesuppfattningen står gudsuppfattningen nära och kan allmänt sägas vara en mekaniserad
uppfattning av den övernaturliga makten. Generella bestämningar av vad öde är för något
råkar emellertid strax in i motsägelser, eftersom ödesuppfattning i hög grad är knuten till
människors konkreta livssituation. Det är en opersonlig, obestämd uppfattning av att en makt
råder över och har utstakat ens tillvaro. Det händer att man försöker påverka ödet genom att
undvika en bestämd bana, men att be till det är inte lönt. I relationen gud-människa kan ena
ledet uppfattas som determinerat eller förutbestämt. I den s. k. predestinationsläran anses
människan vara helt underställd Guds vilja. I islam och hos Augustinus finner man uppfattningen
att Gud på förhand bestämt vilka som skall frälsas och vilka som är förtappade.
Människan är determinerad och i ödestron är hela tillvaron det. Allting är på förhand bestämt
och händelsernas gång följer ett mekaniskt mönster. Om det ena inträffar så inträffar med
nödvändighet det andra. Det är helt likgiltigt av vem och när det har bestämts, huvudvikten
ligger vid förutbestämmelsen i sig. Det latinska ordet för öde, fatum (jfr fatalism), betyder det