Opium för folket Till kritiken av religionshistorien - Marxistarkiv

25
Strauss och den franska strukturalismen, vilken har sin grund i dess blandning av en borgerlig
och en marxistisk ståndpunkt. Strukturalismen är en vetenskaplig metod som i något växlande
utformning tillämpas i studier av skilda samhällen, även det västerländska. Som namnet anger
är strukturen ett sätt att förstå relationer i den socialt-kulturella verkligheten. I motsats till
socialantropologin av Radcliffe-Browns modell betraktas inte strukturen som något i den
sociala verkligheten inbyggt utan som metoden för det teoretiska arbetet, vilket alltså är skilt
från den direkt observerade verkligheten. En empiricist av traditionellt och vanligt snitt har
därför svårt att sätta sig in i Lévi-Strauss tänkande.
Eftersom det är just det mänskliga tänkandet som är grundtemat hos Lévi-Strauss ser man
honom ofta som sin egen uppfinnare. Syftet med den strukturella analysen är att finna det
återkommande och generella mönster enligt vilket ett socialt-kulturellt fenomen är uppbyggt.
Den strukturalistiska teorin om myten är i korthet att ett komplex av myter kan återföras eller
brytas ned till grundläggande motsatser so har sin bakgrund i kulturens historia och samtidigt
utgör ett slags primärmaterial för tänkandet. Myten är inte ett återgivande av den upplevda
verkligheten utan snarare ett sätt att tänka och bearbeta den.
På samma sätt är religion och ideologi inte en återspegling utan ett mönster lagt över de
sociala sammanhangen. Genom att skilja mellan den tänkta och den levda verkligheten kan
man upptäcka skillnader mellan världsbild och socialt-kulturellt levnadsmönster. Man kan
inte ensidigt förklara världsbilden och de religiösa föreställningarna ur kulturens sociala
organisation och inte heller tvärtom. Teoretiskt måste man utgå från det samspel och den
relativa självständighet som bygger upp och fogar samman de olika nivåerna i ett samhälle.
Lévi-Strauss' största misstag är att han tillskriver strukturen en högre verklighet än den
konkreta och därmed oundvikligen återfaller i idealismen. Den forskning som inte enbart
samlar från det heliga fältet utan också bedriver ett teoretiskt arbete ägnar sig åt en omfattande
kritik av de traditionella begreppen. Vi får längre fram anledning att återkomma till kritiken
mot begrepp som magi och totem, gud och själ. De idealistiskt uppbyggda begreppen utgör en
slags mumifieringar infogade i forskningens samlingar. En fortsatt användning utökar möjligen
samlingarna men inte kunskaperna. Dessa begrepp måste återföras till utgångspunkten
och prövas mot verkligheten. Inte minst krävande är genombrytandet av det ideologiska
mönster som liksom en magnet drar till sig tänkandet. Utvinnande av kunskap är därför en
kamp med etablerade värderingar och studier av religion utgör härvidlag ingalunda något
undantag. Att försöka beskriva något av religionens former och funktioner i mänsklig historia
innebär en konfrontation med ett nätverk av fördomar, allmänna föreställningar, livsåskådningar
och teologisk kvasivetenskap. Att påpeka att en av religionens framträdande
egenskaper är att vara ett opium för folket är inte någon förklaring av vad religion är, utan bör
ses som en utmaning mot gängse föreställningar och ett klargörande av en ståndpunkt.
II. Religion är en del av samhället
Världsbild
När man försökt bestämma någonting som skulle kunna betraktas som en grundläggande
egenskap hos religionen har man stannat för uppfattningen av det övernaturliga. Därmed blir
gränsen mellan heligt och profant religionens grundläggande struktur. Det övernaturliga,
gudomliga, heliga eller övermänskliga har visserligen i skilda sammanhang en rad olika
nyanser och utformningar. Gemensamt är att det rör sig om en form av auktoritet som tillskrivs
en verklighet utanför vanlig kontroll och som blir ett mål för förhoppningar och
fruktan. Heligt och profant eller världsligt, vardagligt är inte en motsättning utan en