Opium för folket Till kritiken av religionshistorien - Marxistarkiv

74
centrum. Delfi var Apollons kultort framför andra och sedan urminnes tid fanns där ett orakel,
varigenom den gudomliga makten förkunnade sin vilja. Kring Apollons orakel utvecklades en
betydande kultorganisation och en religiös ideologi, som även avspeglar samhällsomdaningen.
Varje ort med självaktning uppförde åt sig skattehus i Delfi där gåvor samlades i
utbyte mot de gudomliga råden.
Orakelinstitutionen handhades av Apollons präster, som tolkade de ofta dunkla utsagorna som
hans prästinna avgav i extas. Att pytian, som hon kallades, skulle varit berusad av ångor är
däremot en myt utan grund, härstammande från någon kyrkofader. Bakom detta påhitt ligger
möjligen tanken att en ”hednisk” gud som Apollon inte skulle kunna inge extas, men det är
faktiskt fullt möjligt att uppnå den religiösa extasen utan konstlade medel. Pytian åtnjöt en
aktad ställning, hon var exempelvis den enda grekiska kvinna som fick gå på teatern, dvs.
besöka de stora dramatiska dionysosfestlighetema i Athen.
Apollon var extasens och därmed skaldernas gud, eftersom inspirationen ansågs komma från
gudarna. Hans mest framträdande sida i Delfi var hans krav på rening från befläckelse. I
Iliaden är Apollon den som sänder pesten över grekernas läger sedan en av hans präster blivit
kränkt av kung Agamemnon. Han sänder pesten också över Oidipus' stad som straff för
oförsonad blodskuld. Den som sänder sjukdomen sitter också inne med dess upphävande och
därför är Apollon renhetens gud. Sjukdom och missväxt och andra olyckor uppfattades som
hämnd från gudarna för oförsonade brott. Brottet medförde orenhet som spred sig som en
smitta, till dess man tagit reda på orsaken och genom soning renat sig. Det svåraste brottet var
att utgjuta en människas blod och det medförde en befläckelse som fordrade rening.
Med tiden ställdes frågor till oraklet i de mest skiftande ärenden, från lämpligheten av en
privatresa till utgången av ett krigsföretag. Härigenom kunde orakelinstitutionen få ett ganska
stort inflytande, som även kunde utnyttjas för att styra den politiska utvecklingen. Särskilt
Athen använde sig av sin dominans i Delfi i kampen om hegemonin, vilket bidrog till att
oraklets anseende med tiden minskade. Grunden till det inflytande oraklet uppnådde låg i dess
inskärpande av sambandet mellan brott och rening. Problematiken kring tillvarons rättfärdighet
får här en ny belysning, som innebär en brytning med den gamla släktmoralen. Enligt
släktens ideologi skulle ett taget liv hämnas på mördarens släkt, och släkten har därmed makt
att själv skipa rättvisa. Oraklet kräver soning i stället för hämnd och därmed också att
rättvisan skall underställas en högre instans. Soningen skall ske enligt vissa regler med
religiös sanktion och dessa regler är de samhälleliga lagarna, som ställs över släktens
självtagna rättigheter. Staten blir den instans som handhar de gudomliga lagarna och förfogar
över rättskipningen. Samtidigt blir sonandet inte blott en rening utan just en fråga om rättvisa
med individen som föremål och i enlighet med ett samhälleligt system. Brottsligheten kan
uppfattas som en social angelägenhet, som en utveckling av den gamla tron att befläckelsen
drabbade hela den stad där en mördare fanns.
Denna utveckling från släktmoral över reningar till rättskipning enligt etiska principer har
setts som en rent religiös utveckling. Den svenske antikforskaren Martin P. Nilsson menar att
”Apollon tog lagstiftningen i sin tjänst för att inskärpa kravet på renhet”. Det är rimligare att
se förhållandet omvänt. Orakelinstitutionen blir ett instrument för att etablera staten som
rättskipande instans.
I förhallen till templet i Delfi fanns inristade en rad tänkespråk som tillskrevs de sju vise och
som blev en måttstock för den allmänna moral, som även utlärdes av oraklet. Där återfinns de
bevingade uttrycken ”Känn dig själv”, ”Intet till övermått”, ”Var måttfull”, m. fl. Dessa
tänkvärda minnesord har även setts som måttstock på grekernas andliga mognad. Huruvida