Opium för folket Till kritiken av religionshistorien - Marxistarkiv

71
fattigares rättslöshet. Samhällets ordning var baserad på släkten och det var också genom
släkten som tillvarons rättfärdighet manifesterades för människorna. Brott och straff vandrar
genom generationerna, vad fäderna förbrutit får de efterkommande gällda. En rättfärdig man
som drabbas av olycka kan söka förklaringen i en gammal släktskuld. Ett fromt liv i armod
kan bära frukt i senfödda släktingars lycka. Den nedärvda släktskulden bildar ett återkommande
mönster i de stora mytiska hjältesagorna, så som man berättade och uppfattade
dem. Ett ursprungligt brott föder en serie av olyckor och förbrytelser och detta är en moralisk
ordning, som människan är underkastad. Släktens ära, lycka och sammanhållning är ens enda
beskydd och dess skuld och olycka är ens andliga arv som obevekligt uppfylls. Det hårdaste
straffet är släktens utplånande. Då fanns det ingen som förde äran vidare, främmande upptog
dess egendom och gravarna förföll. Det innebar den fruktade förintelsen för bortom döden
fanns ingenting utöver minnet.
Det släktsamhälle som uppbar denna ideologi bar emellertid som alla förtryckssystem sin
egen undergång inom sig. Då de rika släkternas inflytande ökade, och detta skedde genom att
de slog under sig allt större delar av befolkningen, splittrades den samhälleliga släktstrukturen
upp. Folket förslavades eller tvingades söka sin utkomst på annat sätt. Sysselsättningarna
differentierades och städernas betydelse ökade. Krigen och egendomsförvärven samt handeln
skapade underlag för den ekonomiska och politiska struktur, som kännetecknar ett samhälle
bestående av stad med omgivande landsbygd. Samtidigt som de stora släkterna lade de första
grunderna för denna samhällsform medförde den en släktsamhällets upplösning. Maktens
villkor förändrades och med denna brytning kommer också de första protesterna mot släktideologin.
Dessutom blev den utplundrade och förslavade bondestammen ett problem i de
framväxande ekonomiska och politiska förhållandena. Den utgjorde ett alltför dåligt befolkningsunderlag
i en differentierad ekonomi och för de styrelseformer den fordrade.
Staten, lagen och gudarna
Brytningen mellan de jordägande släkternas och stadsstatens samhälle och mellan de skilda
maktrelationer dessa representerar, manifesteras på en rad områden av samhället, inom kulten
och världsuppfattningen. Solon, som både räknades till de sju vise och kallats den första
statsmannen, verkade på 500-talet i Athen. Som politiker lade han grunderna för ett
statssystem som innebar ett angrepp på släktadelns makt. Delvis är han legendarisk eftersom
den athenska staten såg honom som en grundare av statens progressiva uppblomstringsperiod.
När Solon får stå för yttringarna av brytning mellan gammalt och nytt och samtidigt är en av
de sju vise, som kodifierat den gamla moralen, ligger där bakom en lång utveckling för vilken
Solon blir en sammanfattning. Han genomförde en rad jordreformer, som skulle upphäva den
skeva egendomsfördelningen, och införde lagar mot möjligheterna att sätta sig själv i pant för
lån. En rad slavar blev fria igen och befolkningens villkor förbättrades. Adelns självstyre
började ersättas med de fria medborgarnas rätt att deltaga i politiken. Därmed skapades
förutsättningar för en fortsatt utveckling av stadskulturen. Solon får också bli den förste som
uttrycker uppfattningen att släktens rätt inte är någon rätt. I en av sina dikter säger han om
brottslingen, att han ibland inte själv drabbas av gudarnas straff och då slår det ner på hans
släkt: ”fast oskyldiga måste hans söner eller hans släkt till sist gälda det straff han förskyllt”.
Med släktsamhällets upplösning blir också dess religiösa ideologi ohållbar och efterhand
måste man börja söka rätten på annat håll.
Solon var athenare och Athen var den av de grekiska stadsstaterna som i hård konkurrens med
tiden uppnådde en viss hegemoni. Greklands antika stadsstater skapade aldrig någon nationell
enighet. I stället kom stamkrigen och släktfejderna och härnadstågen att fortsätta i ständiga