Opium för folket Till kritiken av religionshistorien - Marxistarkiv

91
så stora att de helt klart måste ha en gemensam källa. Mest påfallande är
syndaflodsberättelsen som utgör en parallell till den bibliska, in i detaljer. Detsamma gäller
delar av skapelseberättelsen. Livsuppfattning och tänkesätt har framträdande likheter, det
finns t ex. en babylonsk hymn som kallats den babylonske Job. Även i Israel finns det sakrala
kungadömet (Herrens smorde). Dessa paralleller visar att gudstron inte är avgörande för en
religions karaktär i den mening som man haft då man skilt mellan monoteism och polyteism.
Avgörande är i stället grundläggande betingelser för kulturens utformning, uppbyggnaden av
den sociala organisationen och den sammanhängande strukturen i världsuppfattningen.
Likheterna mellan de två kulturernas religiösa uppfattningar kan nämligen inte förklaras vara
lån från det ena eller andra hållet. Religiöst tänkande kan inte lånas som man byter varor, det
bygger på en tolkning av den verklighet människor upplever och det måste därför finnas något
gemensamt i den ekonomiska och sociala strukturen om samma föreställningar återfinns i
kulturer som annars är åtskilda.
Från skapelsen till döden
Myterna, hymnerna, kulten och besvärjelserna återspeglar
världsuppfattningen och människornas liv, men det är en sammansatt bild dessa ger. Dels
härrör olika element från skilda kulturella miljöer och har sedan traderats och modifierats genom
tiderna, dels rymmer uppfattningarna motsägelser med grund i olika utgångspunkter —
gudarnas maktfullkomliga värld eller det mänskliga livets villkor. I den babylonska kulturen
finns varken den jämna kontinuiteten eller enhetligheten i det religiösa perspektivet från de
härskandes villkor som utmärker den egyptiska religionen. Kungadömets centrala betydelse
baseras emellertid även i Babylon i skapelsen. Kungen har sin makt genom Babylons
nationalgud Marduk, som sägs utöva Enlildömet i Babylon, ty Enlil var sumerernas nationalgud.
Marduk är därför skapelsens hjälte och i det kultiska upprätthållandet av skapelsens
ordning centreras ceremonierna kring kungens relation till Marduk och därmed gudarnas
värld.
Enuma elish, som betyder ”då däruppe”, dvs. i gudarnas värld, är inledningsorden till den
babylonska skapelsemyten och har även givit den dess namn. Gudarna har skapat världen men
de är också själva framgångna ur skapelsen. Från början fanns bara kaos, representerat av
vattnen, det kvinnliga havsvattnet Tiamat och det manliga sötvattnet Apsu. Ur mötet mellan
dessa två framgick de unga gudarna vilket samtidigt innebär landets uppkomst. Man kan
jämföra detta med uppgrundningen vid flodmynningarna genom det slam floderna för med
sig. Kaoskrafterna är emellertid passiva och störs därför av de unga gudarnas aktivitet.
Skapelsen framställs här som ett resultat av flera gudaväsens aktivitet. Trots detta har
förloppet nära paralleller med det i Genesis. Där liksom i denna berättelse frambringas landet;
vattnen och himlafästet ordnas, tiden fastställs genom himlakropparnas bestämda banor osv. I
Genesis skildras emellertid inte skapelsen som en kamp mellan urtidskrafterna och den
skapande aktiviteten.
I den konflikt som uppstår, besegrar guden Ea sötvattnet Aspu och blir för all framtid dess
herre, sötvattnet ställs därigenom i den gudomliga ordningens tjänst. Tiamat frambringar då
en serie odjur och sänder dem mot gudarna med Kingu, som fått hand om ödestavlorna, i
spetsen. Ingen av gudarna vågar möta honom och hans anhang. Ea har emellertid i Apsu-huset
frambringat Marduk, som är villig att åta sig uppdraget. Vid ett rådslag hyllar gudarna
Marduk som konung och ger honom oinskränkt auktoritet. Efter en kamp dödar Marduk
Tiamat och fängslar hennes anhang och genom denna seger kommer ordningen att övervinna
kaos och det aktiva skapandet träder i stället för det passiva urtillståndet. Av Tiamats kropp