Opium för folket Till kritiken av religionshistorien - Marxistarkiv

97
1100-talet börjar den ideologiska kampanjen mot islam. Utvecklandet av det kristna hatet mot
islam sammanfaller med de stora utrensningskampanjema inom den kristna kyrkans egna led.
I kättarprocessernas anklagelser förekommer ofta islamska troselement, vilka tillvitas
heretikerna tillsammans med andra blasfemier. Parallellt härmed kommer teologernas
utläggningar över bedragaren Muhammeds irrlära. Islam är inte heller någon tolerant religion,
men det finns inte någon motsvarighet till de kristna förtalsdokumenten på islamskt område.
En lika häftig ideologisk strid äger inte rum inom islam, som vid denna tid avslutat sin
konsolideringsperiod. Dessutom gavs innebörden av den rätta läran en vidare betydelse inom
islam än inom kristendomen.
Från 1100-talet framväxer den kristna synen på islam som en falsk lära, grundad av en bedragare.
Muhammed skildras som på en gång obildad och illistig, driven av maktbegär och ett
offer för vidskeplighet. Som sådana har man också gärna sett hans efterföljare.
Det går inte att komma förbi denna syn på islam. Den har genom århundradena modifierats
och i senare tid har det skrivits enstaka verk som även muslimer kunnat läsa. Samtidigt har
emellertid negativismen fått ny näring genom den moderna imperialismen och rasismen. Så
har exempelvis den ideologiska inställningen till motsättningarna i Västasien underblåst även
anti-islamska fördomar. I kampen mellan det expanderande Israel med sin bakgrund i västerländsk
ekonomi och kultur och de arabiska folken med sin bakgrund i islamsk kultur, är det
endast den islamska religiösa propagandan som väcker förskräckelse och inte de sionistiska
herrefolksidealen. Black muslims eller de svarta muselmanerna (som de betecknande nog
kallas på svenska) betraktas i den allmänna liberala opinionen som ett utslag av rasfanatism,
medan den kristne Martin Luther King sågs med välvilja som en god och medgörlig människa.
Slutligen tar man ofta till religionen som ett lättvindigt och döljande sätt att förklara
underutvecklingen och det sociala förtrycket i de islamska länderna, som lagts under den
västerländska imperialismen. Även här kommer den traditionella kristna synen på islam väl
till pass och används flitigt också av s. k. fritänkare, vilka inte menar sig hämta sina åsikter ur
kristna källor.
Det ligger en lång utveckling mellan medeltidens kristna korstågsoffensiv och dess ideologiska
propaganda och dagens imperialistiska verklighet och dess döljande ideologier. Under
denna tid har grunden för hatet mot islam bestått, medan hotet mot Europa förvandlats till ett
hopp om befrielse för folken.
Mot denna ideologiska bakgrund är det svårt att skriva om islam utan att framställningen får
ett drag av försvarstal. Religiösa religionshistoriker, som velat ”göra islam rättvisa” har råkat
in i omöjliga problemställningar av denna anledning. För att bryta med den grundmurade uppfattningen
att Muhammed var en bedragare har man velat visa att hans uppenbarelser var
”äkta”, att han var en ”verklig” profet osv. Denna inriktning leder i sina konsekvenser till
frågan huruvida Muhammed verkligen var inspirerad av Gud eller inte och därmed är man
inne på ett område för tro och inte för kunskap. Att Muhammed hade en övertygelse vars
religiösa innehåll kunde delas av andra, behöver det inte råda något tvivel om. Det räcker här
att hänvisa till islam självt, liksom man får anse kristendomen vara ett bevis för att Jesus inte
var en upprorsman som endast använde religiös ideologi som ett medel.
Att ”göra islam rättvisa” är mer en fråga om att inse dess kulturbärande och, under de samhälleliga
förhållanden där den utvecklas, nödvändiga funktion. Den har utgjort en sammanhållande
ideologi i stora riken, som kunnat erbjuda betingelser för utvecklandet av handel,
teknik och kultur. Därmed kan man emellertid inte bortse från att islam lika väl som
kristendomen utgjort ett medel för förtrycket, att dess etablerade auktoriteter strävat att bevara