Opium för folket Till kritiken av religionshistorien - Marxistarkiv

106
den historiska utvecklingens omstörtande förändringar är den främmande och kan endast
accepteras genom att kläs i idealet av ett återvändande.
Islams grundvalar låg i Koranens tillkomst och utformningen av den första församlingen. Från
dessa förhållanden var det emellertid ett stort steg till islam som världsreligion i ett världsherradöme.
Hela den utbyggnad av lärans struktur, som den historiska utvecklingen
nödvändiggjorde, måste emellertid fotas på den ursprungliga grundvalen. Den formalism som
kännetecknar islams uppbyggnad är ett utslag av religionens självbevarelsedrift. Utan detta
fasthållande vid grundstrukturen skulle islam ha lösts upp och assimilerats av det utbildade
tänkandet och styrkan i folkets traditioner i de underkuvade länderna. Assimilationen var
nödvändig, men det gällde att klä den i en islamsk ideologi. Det är därför inte någon lugn
utveckling som när man genom att foga sten till sten till sist har en färdig byggnad. I stället
konstitueras denna process av en kamp mellan ett flertal motsättningar. Liksom kristendomen
får islam kämpa för att hävda trons överhöghet över det grekiska vetenskapliga tänkandet,
samtidigt som detta tänkande infogas i den religiösa strukturen och, liksom inom kristendomen,
måste den folkliga utvecklingen av religionen omvandlas i de härskandes ideologi.
Själva strävan att bevara det bestående förutsätter en ständig anpassning, i vilken bristen på
överensstämmelse mellan de religiösa idealen och den verklighet människor lever i alstrar nya
konflikter
Islams lära finns sammanfattad i de fem s. k. pelarna, som utgör religionens grundval. De är
tron, bönen, allmosan, vallfärden och fastan. Tron innebär underkastelsen under Allah och
erkännandet av Muhammed som hans profet, dvs. erkännandet av Koranen som Guds ord och
Muhammed som religiöst föredöme. ”Det finns ingen Gud utom Gud och Muhammed är hans
profet.” Det senare ledet är ett tillägg, som inte fanns med från början. Muhammed predikade
läran om att Gud är en och den stundande domedagen. Det var först senare man började
framhålla Muhammeds person. Trons pelare är islams obetingat absoluta krav och
upphöjelsen av Gud som den ende utgör dess kärna. Den första suran i Koranen är en bön som
står som inledning till skriften och häri sammanfattas denna gudsbild:
”I Guds, den barmhärtige förbarmarens namn! Lov och pris hör Gud, all världens Herre till, den
barmhärtige förbarmaren, Domedagens Konung! Dig dyrka vi och dig anropa vi om hjälp; led oss
på den rätta vägen, deras väg, vilka du bevisat nåd, vilka ej drabbats av vrede och som ej fara
vilse!”
Allah är världens konung med oinskränkt makt. Den högsta makten formas efter den jordiska
och förebilden till islams gudsbegrepp ligger i det orientaliska kungaidealet. Spänningen i
gudsbilden ligger mellan Guds allmakt och hans barmhärtighet. På domedagen kommer han
att förgöra de otrogna och syndiga, som drabbats av hans vrede. Människans öde är sålunda
förutbestämt eller predestinerat, hon kan inte själv utverka sin frälsning utan är helt hänvisad
till Guds nåd. Samma predestinationslära återfinns i kristendomen och är även där förenad
med tanken på Guds nåd. Logiskt sett borde tron att människan redan på förhand är bestämd
till frälsning eller förtappelse, leda till ren fatalism och det borde vara omöjligt att som här
bedja att man måtte tillhöra de utvaldas skara. Tron är emellertid inte logisk utan lever av
spänningen mellan Guds allsmäktiga stränghet och hans barmhärtiga nåd. I stället för att leda
till fatalism utgör predestinationsläran tvärtom en sporre, eftersom det ligger i sakens natur att
människan inte kan veta sitt öde vilket manifesteras just i hennes gudsförhållande.
Domedagen är den händelse vari Guds allmakt och nåd uppenbaras. Den är de troendes lön
och de otrognas straff, ”den skall förnedra och upphöja” som det står i Koranen, som ständigt
återvänder till detta budskap. Med särskild förkärlek dröjer den vid utbroderandet av