Opium för folket Till kritiken av religionshistorien - Marxistarkiv
Opium för folket Till kritiken av religionshistorien - Marxistarkiv
Opium för folket Till kritiken av religionshistorien - Marxistarkiv
Create successful ePaper yourself
Turn your PDF publications into a flip-book with our unique Google optimized e-Paper software.
78<br />
Frågan om tillvarons rättfärdighet utgick från övertygelsen att tillvaron var en sedan skapelsen<br />
ordnad tillvaro, och att ordningen var gudomlig och övervakades <strong>av</strong> gudarna. Denna gudomliga<br />
ordning borde då även manifesteras i människornas liv i enlighet med rättfärdigheten. För<br />
en sådan syn måste det bli ett problem att komma till rätta med den uppenbara orättfärdighet,<br />
som råder genom att fromma och rättskaffens människor lever i olycka, fattigdom och sjukdomar,<br />
medan gudlösa njuter en o<strong>för</strong>tjänt välmåga. Grekernas <strong>för</strong>sta lösning var släktskulden,<br />
tanken att efterföljande fick lida <strong>för</strong> <strong>för</strong>fädernas brott. När denna rättvisa inte längre kan<br />
upplevas som någon rätt i samband med släktsamhällets upplösning, ställs problemet på nytt.<br />
Det finns antingen möjlighet att återfalla i underkastelsens fatalism, ingen kan <strong>för</strong>stå de<br />
gudomliga lagarna och det är bäst att inte eftersträva någon lycka. Men med individualismens<br />
genombrott följer kr<strong>av</strong>et på rättvisa i individens liv. ”Så ropar Rättfärd med rungande röst, —<br />
— att gärningsmannen ska lida” (Aischylos). Detta blir temat i Apollon-religionens<br />
utveckling <strong>av</strong> tanken på en reglerad rättskipning. Att individen straffas <strong>för</strong> brott enligt en<br />
social ordning kan emellertid inte lösa problemet med tillvarons rättvisa. Ett samhälle med<br />
klasskillnader är inte rättfärdigt och när detta samhälle menar sig vara sanktionerat <strong>av</strong><br />
gudomliga normer kvarstår alltså problemet, även om det onekligen blivit gripbarare. Rättvisa<br />
<strong>för</strong> individen kan, om man fasthåller idén att tillvaron är gudomligt ordnad, slutligen bara<br />
uppnås på ett sätt, nämligen genom att straff och belöning <strong>för</strong>läggs till ett liv efter döden. De<br />
traditionella grekiska uppfattningarna <strong>av</strong> livet efter döden som normerats efter Homeros'<br />
skildringar, g<strong>av</strong> inte utrymme åt en sådan tanke. Hades var en tom skuggtillvaro, och den<br />
bleka minnesbild <strong>av</strong> den en gång levande människan, som man tänkte sig vistas i Hades, var<br />
inte i stånd att känna och lida. Människans liv och personlighet var helt knuten till den<br />
jordiska tillvaron och efter hennes död t. o. m. mer till hennes kropp — liket — än till hennes<br />
<strong>av</strong>bild i Hades. Iliaden inleds med Achilles' vrede, som var ”olycksdiger till tusende kval <strong>för</strong><br />
akajernas söner,<br />
och som till Hades en mängd <strong>av</strong> tappra krigares själar<br />
störtade ned, men lät dem själva <strong>för</strong> hundar och fåglar<br />
ligga på marken till rov — Zeus' vilja var det som skedde.”<br />
(Min kurs.)<br />
Ett liv utan<strong>för</strong> kroppen var otänkbart, och innan ett liv efter döden kunde fyllas med ett<br />
innehåll fordrades inte bara en <strong>för</strong>ändring <strong>av</strong> själsbegreppet, utan hela den livsuppfattningarnas<br />
omvälvning som äger rum i den historiska utvecklingen. Tänkandets nydaning får ett<br />
samlat uttryck i Platons filosofi under övergången mellan 4— och 300-talet. Där får även<br />
rätts. problemet den lösning som <strong>för</strong>lägger straff och belöning till livet efter döden. Bakom<br />
den sammanfattning <strong>av</strong> sin tids tendenser som Platons filosofi utgör ligger en lång tankeutveckling,<br />
vars inspirationskällor vållat senare forskning sådana problem att de uppfunnit en<br />
särskild beteckning <strong>för</strong> dem, nämligen orficismen. Det skulle här <strong>för</strong>a <strong>för</strong> långt att gå in på<br />
detta problemkomplex, men det kan vara befogat att påpeka att någon orfisk rörelse inte<br />
kunnat beläggas <strong>för</strong> tiden. <strong>för</strong>e Platon. Flera århundraden senare berättas om orfiker, men de<br />
tidiga orfikerna är lika mytiska som sångaren Orfeus själv. Att det skulle existerat en sekt med<br />
denna beteckning på Platons tid är ett löst antagande. Däremot anknöts den <strong>för</strong>ändrade<br />
uppfattningen <strong>av</strong> människan och själen till vissa myter om Orfeus och Dionysos.<br />
Det har redan flera gånger framhållits här att grekernas <strong>för</strong>hållande till sina gudar<br />
dominerades <strong>av</strong> ett <strong>av</strong>stånd. I döden manifesterades den skarpa skiljelinjen mellan människor<br />
och gudar. Det var endast gudarna som ägde odödligheten och när människan dog skildes hon<br />
<strong>för</strong> alltid från de gudar hon dyrkat i livet. Den största synden är att <strong>för</strong>söka bli lik gudarna, de