Opium för folket Till kritiken av religionshistorien - Marxistarkiv

78
Frågan om tillvarons rättfärdighet utgick från övertygelsen att tillvaron var en sedan skapelsen
ordnad tillvaro, och att ordningen var gudomlig och övervakades av gudarna. Denna gudomliga
ordning borde då även manifesteras i människornas liv i enlighet med rättfärdigheten. För
en sådan syn måste det bli ett problem att komma till rätta med den uppenbara orättfärdighet,
som råder genom att fromma och rättskaffens människor lever i olycka, fattigdom och sjukdomar,
medan gudlösa njuter en oförtjänt välmåga. Grekernas första lösning var släktskulden,
tanken att efterföljande fick lida för förfädernas brott. När denna rättvisa inte längre kan
upplevas som någon rätt i samband med släktsamhällets upplösning, ställs problemet på nytt.
Det finns antingen möjlighet att återfalla i underkastelsens fatalism, ingen kan förstå de
gudomliga lagarna och det är bäst att inte eftersträva någon lycka. Men med individualismens
genombrott följer kravet på rättvisa i individens liv. ”Så ropar Rättfärd med rungande röst, —
— att gärningsmannen ska lida” (Aischylos). Detta blir temat i Apollon-religionens
utveckling av tanken på en reglerad rättskipning. Att individen straffas för brott enligt en
social ordning kan emellertid inte lösa problemet med tillvarons rättvisa. Ett samhälle med
klasskillnader är inte rättfärdigt och när detta samhälle menar sig vara sanktionerat av
gudomliga normer kvarstår alltså problemet, även om det onekligen blivit gripbarare. Rättvisa
för individen kan, om man fasthåller idén att tillvaron är gudomligt ordnad, slutligen bara
uppnås på ett sätt, nämligen genom att straff och belöning förläggs till ett liv efter döden. De
traditionella grekiska uppfattningarna av livet efter döden som normerats efter Homeros'
skildringar, gav inte utrymme åt en sådan tanke. Hades var en tom skuggtillvaro, och den
bleka minnesbild av den en gång levande människan, som man tänkte sig vistas i Hades, var
inte i stånd att känna och lida. Människans liv och personlighet var helt knuten till den
jordiska tillvaron och efter hennes död t. o. m. mer till hennes kropp — liket — än till hennes
avbild i Hades. Iliaden inleds med Achilles' vrede, som var ”olycksdiger till tusende kval för
akajernas söner,
och som till Hades en mängd av tappra krigares själar
störtade ned, men lät dem själva för hundar och fåglar
ligga på marken till rov — Zeus' vilja var det som skedde.”
(Min kurs.)
Ett liv utanför kroppen var otänkbart, och innan ett liv efter döden kunde fyllas med ett
innehåll fordrades inte bara en förändring av själsbegreppet, utan hela den livsuppfattningarnas
omvälvning som äger rum i den historiska utvecklingen. Tänkandets nydaning får ett
samlat uttryck i Platons filosofi under övergången mellan 4— och 300-talet. Där får även
rätts. problemet den lösning som förlägger straff och belöning till livet efter döden. Bakom
den sammanfattning av sin tids tendenser som Platons filosofi utgör ligger en lång tankeutveckling,
vars inspirationskällor vållat senare forskning sådana problem att de uppfunnit en
särskild beteckning för dem, nämligen orficismen. Det skulle här föra för långt att gå in på
detta problemkomplex, men det kan vara befogat att påpeka att någon orfisk rörelse inte
kunnat beläggas för tiden. före Platon. Flera århundraden senare berättas om orfiker, men de
tidiga orfikerna är lika mytiska som sångaren Orfeus själv. Att det skulle existerat en sekt med
denna beteckning på Platons tid är ett löst antagande. Däremot anknöts den förändrade
uppfattningen av människan och själen till vissa myter om Orfeus och Dionysos.
Det har redan flera gånger framhållits här att grekernas förhållande till sina gudar
dominerades av ett avstånd. I döden manifesterades den skarpa skiljelinjen mellan människor
och gudar. Det var endast gudarna som ägde odödligheten och när människan dog skildes hon
för alltid från de gudar hon dyrkat i livet. Den största synden är att försöka bli lik gudarna, de