Opium för folket Till kritiken av religionshistorien - Marxistarkiv

86
Religionen över huvud har ett starkt konservativt, alltså bevarande, drag. Gudarnas karaktär,
de rituella formerna och bildframställningarna bevarar sina särdrag trots de förändringar och
förskjutningar som inträffar. Fast tidens gång manifesteras i dynastiernas växling och
kalenderberäkningarna förblir intresset för evigheten dominerande. Konservatismen slår ut
möjligheterna till en historisk medvetenhet. Förändringarna sker omärkligt genom små
förskjutningar under långa perioder. Föreställningar av skilda ursprung sammanfogas i
harmoniska system och kulten bevarar de ålderdomliga formerna. När den egyptiska kulturen
blev känd för kringboende folk var det just dess säregna och av ålder märkta former som
imponerade. Den grekiske historieskrivaren Herodotos betraktade egyptierna som världens
mest religiösa folk. När någonting ansågs vara mycket gammalt sade man att det härstammade
från Egypten.
Religionen var givetvis inte bara ett instrument, det religiösa tänkandet och idealen påverkade
även kulturens övriga former. Den avancerade matematiken utvecklades inte bara i
administrationens tjänst utan i än högre grad för de storslagna tempel- och
pyramidbyggnaderna. Skrivkonsten förfinades i sin kultiska användning medan man för
administrativt bruk kunde begagna sig av enklare former. Kalenderberäkningarna
sammanvävdes med mytiskt stoff, trots att de grundades på noggranna observationer. Den
egyptiska kalendern, som senare övertogs av Rom under Caesar (den julianska kalendern, som
alltså ligger till grund för den västerländska) utgick från solåret om 365 dagar. Nyåret
inträffade vid midsommartid då stjärnan Sirius visar sig i daggryningen i en viss position. De
stred emellertid mot egyptiernas dyrkan av regelbundenhet och mot deras konservatism att
laborera med skottdagar. Kalendern försköts därför 1/4 dygn vart år i förhållande till solåret,
ett faktum som man var väl medveten om och höll noga reda på. Efter något mer än 1400 (sic)
år hade kalendern gått runt, dvs. nyårsdagen inföll åter vid den astronomiskt rätta tidpunkten.
Vid detta tillfälle firades en stor fest och från Egyptens långa historia känner man faktiskt till
flera sådana fester, vilket även är en god hjälp vid beräknandet av kronologin.
Det är naturligt att öppna konflikter måste vara en sällsynthet i detta samhälle och att omstörtande
förändringar knappast kunde vinna framgång. De motsättningar som förekom har dolts
av ideologin, vilket hindrat dem att komma till öppet uttryck. De människomassor som
släpade sten till tempelbyggen och pyramider och de som plundrades på sitt arbetes avkastning
till de statliga sädesupplagen hölls nere med slag och okunnighet och hade föga
möjligheter att hota den dominerande makten. Vi finner inte ens några uttryck för folkets liv
kanaliserat i religiöst tänkande förrän under den begynnande maktupplösningen på 13- och
1200-talen f. v. t.
Under perioden av det s. k. Nya riket från 1500-talet förstärks Amons-prästernas inflytande
över centralmakten. Residenset ligger i Tebe i Övre Egypten och samtidigt som denna period
är en glanstid innebär den början till upplösningen. Prästerskapets möjligheter till kontroll av
förvaltningen sätter dem i stånd att för egen räkning disponera de hopsamlade skatterna.
Begravningsformer och kult omges med en slösande prakt, utarmningen ökar och farao
reduceras till en galjonsfigur utan reell makt. Amon hävdas som den ende guden, vilket
ansetts vara en utveckling av religionen mot ett ”högre”, nämligen monoteistiskt stadium.
Vid denna tid inträffar farao Amenhotep IV:s revolutionsförsök. Han tar sig namnet Echnaton,
proklamerar den tidigare obetydlige solguden Aton som riksgud och flyttar residenset till
Amarna. Innebörden av denna ensamstående händelse har varit omtvistad. Att den har en
politisk bakgrund synes helt klart, med denna åtgärd kunde farao komma undan Amonsprästernas
makt. Echnaton står emellertid även för en förfinad konstutveckling (den berömda