Opium för folket Till kritiken av religionshistorien - Marxistarkiv

52
hälle, försvar, maktutövning och kulturens upprätthållande. Släkt och familj är inte bara den
organisationsform som primärt erbjuder sig; det är också den grundform genom vilken
kulturen reproduceras av nya samhällsmedlemmar. Familjen representerar den sociala
strukturen på mikroplanet och kring familjen koncentreras också ett mönster av religiösa
föreställningar och handlingsmönster, vilka följer livscykeln. Det är ingen tillfällighet att ett
värnande om familjen är primärt för varje värnare av det bestående. Det är i familjeritualerna
religionen kommer människor närmast och har sitt starkaste grepp. De religiösa familjebestämmelserna
formar individen till ”ett liv i religionen”, dvs. att föda och uppfostra barn,
sammanleva och dö i enlighet med ett idealt handlingsmönster. I en sekulariseringsprocess är
det i religionens anknytning till familjen den lever starkast kvar. I Sverige finns det exempelvis
många människor som besöker kyrkan endast för att döpas, konfirmeras, gifta sig och
begravas.
Vid dessa ”kritiska” tillfällen i människans liv återfinner man överallt ett religiöst ceremoniel.
Ett nyfött barn måste inlemmas i den sociala gemenskapen och innan detta skett kan det t. o.
m. representera farliga och okända krafter. I första hand införs det i familjen som en ny länk i
den kedja av generationer som sträcker sig bakåt till förfäderna.
Också barnsbörden omges därför med tabueringar och ibland måste även kvinnan återtagas in
i gemenskapen genom särskilda riter. Förr måste kvinnor efter barnsbörd kyrktagas innan de
accepterades igen; på Öland hade man enligt uppgift t. o. m. rätt att skjuta en kvinna som gick
utåt ägorna innan hon var kyrktagen. Kring dopet utspanns en rad seder och föreställningar. I
Grekland bars barnet runt härden av en naken man. Hos en indianstam berättades för det lilla
barnet olika företeelsers mytiska historia, vattnets, jordens osv.
Barn räknas oftast inte som fullvärdiga människor. Om de dör får de inte samma begravning,
eller ingen begravning alls utan grävs helt enkelt ner. Före invigningen i den socialt-kultiska
gemenskapen genom olika former av initiation eller s. k. pubertetsriter är de utestängda från
många av de gemenskapsformer och institutioner som bär upp det sociala livet. Initiationen,
som nödvändigtvis äger rum vid puberteten, är inte enbart en magisk rit varigenom initianden
får del av vissa krafter. Den innebär en undervisning om de väsentliga drag i kulturens
uppbyggnad och historia som en samhällsmedlem bör känna till och en invigning i de kultiska
hemligheter man tidigare varit utestängd ifrån. Vid beskrivningar av initiations-riter fäste man
förr störst avseende vid den magiskt-rituella sidan och lämnade rafflande skildringar av de
olika manbarhetsprov initianden får genomgå. Isolerade kan dessa seder te sig som
meningslösa grymheter, medan de ställda i sitt sammanhang kan förstås som kultisktsymboliska
illustrationer av den svåra passagen från barn till vuxen. Initiationsriterna brukar
betecknas som passage-riter — rites de passage — med forskaren van Genneps beteckning.
Initiationen sker gemensamt med vissa intervaller och på grund av att generationsväxlingen
räknas mer efter en social än en biologisk måttstock, kan det vara ganska olika åldrar som
gemensamt genomgår invigningen. Den sker åtskilt för män och kvinnor och utformas efter
könens olika sociala roller. På grund av männens dominerande sociala ställning är initiationen
för flickor många gånger mycket mindre omfattande och kvinnans egentliga invigning till sin
sociala roll sker oftast vid äktenskapsceremonierna. Även de ogifta männen intar en annan
social position än de gifta eftersom familjen utgör den grundläggande sociala enheten.
Äktenskapsceremoniernas utformning är helt beroende av de aktuella släktskapsbestämmelserna
och familjestrukturen. Man räknar här med vissa huvudkategorier inom vilka
variationerna sedan kan vara ganska betydande. Släktskap kan räknas bilateralt, dvs. på både
faders- och moderssidan, som vi vanligen gör, eller unilateralt, dvs. bara på endera sidan som