Opium för folket Till kritiken av religionshistorien - Marxistarkiv

122
Prästerskapets kamp med de ledande adelssläkterna om maktpositionen i samhället ledde till
att de släkter, som skaffat sig dominans över prästsysslan alltmer avgränsade sig som en
homogen grupp och även till att adelssläkterna befäste och avgränsade sin samhällsposition.
Detta härskarskikt byggde sin makt huvudsakligen på den krigiska verksamheten vars främsta
följd var ett underkuvande av de kringboende stammarna. Den ursprungligen indoeuropeiska
kulturen utbredde därmed sitt inflytande över Indien och dess härskande skikt överlagrade den
inhemska kulturen med sin egen. Underkuvandet av de främmande stammarna och den
utveckling av samhället som lett till uppkomsten av ett härskande skikt krävde emellertid en
fastare social organisation. För att bevara sin ställning avgränsar sig adels- och prästgrupperna
inte bara gentemot varandra utan också mot det arbetande och tjänande folket. I synnerhet
krävdes en sådan avgränsning gentemot den allt större gruppen av de i krig underkuvade,
vilka fått en ställning som slavar och som genom sin annorlunda kulturella bakgrund innebar
ett hot mot den egna kulturens grundvalar. En ohämmad inverkan från dessa element skulle
kunna medföra en allmän upplösningstendens och det är därför av instinktiv social självbevarelse
som de härskande utesluter dessa från viktiga sociala och religiösa institutioner och
förbjuder äktenskap och annan beblandelse. Samhället kommer att indelas i fyra grupper
enligt en norm som utgör ett mellanting av social ställning och social verksamhet, dvs. yrke.
Detta är de fyra ursprungliga kasterna, dvs. krigar- och adelskasten kshatriya, prästkasten
brahmanerna, den ”närande”, arbetande kasten vaishya, slavkasten shudra. Ur dessa utbildas
ett omfattande system som i den samhälleliga utvecklingen slutligen kommer att bestå av
tusentals kaster, underkaster och kastlösa.
Uppkomsten av det indiska kastsystemet får sökas i de här skisserade faktorerna av prästerskapets
utveckling och betydelse för det religiösa tänkandet, av dess sociala och ideologiska
roll mot bakgrund av de samhälleliga förändringarna i samband med underkuvandet av de
inhemska folkgrupperna. Det är fortfarande en mycket omdiskuterad fråga hur kastsystemet
uppkommit och vad dess innebörd är. De åsikter som ofta framförts är å ena sidan att
kastväsendet är helt förankrat i religionen och har uppkommit genom att det religiösa tänkandet
”påverkat” samhället och å den andra att dess tillkomst hade sin grund i ett rasistiskt
behov av att skydda den ariska rasen. Mot den första åsikten måste man framhålla att den
bortser från själva det religiösa tänkandets sociala förankring och ser det som någonting som
utifrån inverkar på samhället vilket enbart är mystifierande. Den andra åsikten förutsätter att
den rasistiska medvetenhet som dess förespråkare uppenbarligen besitter förefanns också hos
de indoeuropeiska invandrarna. Säkerligen hade detta erövrande folk en önskan att bevara sin
ställning och sin kultur, men detta innebär inte att de utgick från en biologisk rasmedvetenhet.
Det mesta tyder på att så inte var fallet bland annat det faktum att denna ”ariska ras” inte alls
har bevarats. Kastväsendet är inte en åtgärd av praktisk rashygien utan till hela sin karaktär en
religiös samhällsideologi och en social institution.
I enlighet med den religiösa synen på tillvarons innersta ordning är kastväsendet av gudomligt
ursprung och har tillkommit vid skapelsen. En av de sena hymnerna i Rigveda, vilken härrör
ur den prästerliga spekulationen, handlar om kasternas skapelse och är samtidigt den första
gången som kasterna omtalas i den religiösa litteraturen. Den handlar om urmänniskan,
Purusha, och beskriver hur världen uppkommer då gudarna offrar Purusha åt Purusha. De fyra
kasterna framgick därvid ur Purushas mun, armar, ben och fötter; alltså i denna ordning
brahmaner, adel, näringsidkare och slavar. Liksom dessa kroppsdelar bildar en organism ledd
av anden, som utgår ur munnen genom talet, bildar också de fyra kasterna en harmonisk
ordning vars samverkan är nödvändig för samhällets bestånd. Hela synen på skapelsen är
typisk för den prästerliga filosofin. Den sker genom ett offer, gudarna uppträder endast som