Opium för folket Till kritiken av religionshistorien - Marxistarkiv

76
hetsmått på grund av de ständiga krigen mellan greker. De utgjorde annars en betydande del
av befolkningen och fyllde en viktig ekonomisk funktion.
Det grekiska samhället utvecklades till ett slavsamhälle och stadskulturens uppblomstring
inneslöt början till dess upplösning. Den ekonomiska utvecklingen stagnerar i en process som
sträcker sig från 400-talets storhet till den grekiska kulturens uppgående i hellenismen på 200talet
före vår tideräkning 1 .
Slaveriet har emellertid i mycket ringa utsträckning avsatt sig i myt, tro och litteratur och detta
faktum har tagits till intäkt för att slaveriets betydelse inte var så stor. Slavarna var för detta
samhälle en självklarhet och det skulle ha fordrats en öppen problematik, för att man över
huvud skulle ha blivit medveten om deras roll. Det är helt naturligt att ett samhälle inte producerar
en klar bild av sig självt utan tvärtom en idealiserad och döljande. Det är också på grund
av den ideologiska uppfattning som de borgerliga historikerna hade av den grekiska kulturen,
som också de haft ett intresse av att förringa slaveriets dominerande roll. Västerlandets
borgerliga samhälle grundade också det sin uppgång på slavar, i slavhandeln från Afrika och i
slaveriet i Nordamerika, USA. Det föll sig naturligt för den överklass historikerna tillhört att
göra gemensam sak med de grekiska slavägarna, (ty slavägare var alla fria medborgare i stort
sett). Inte heller har proletariatet ansetts vara det bärande underlaget för den industriella utvecklingen
i Europa, inte förrän det fått egna talesmän vill säga.
Det är inte slavarna som skrivit den grekiska historien. De hade ingen del i den politiska
makten och inte i kulturutövningen; de såldes och förbrukades som arbetskraft. Därför kan vi
bara spåra deras existens och liv i de återspeglingar av samhällets syn på sig självt, som
avsätter sig i myt, religion och ideologi. Människornas förhållande till gudarna ges ibland
drag, som röjer en likhet med slavens till sin ägare. Fromheten blir som vi sett ofta en upplevelse
av maktlöshet och underkastelse. Gudarna var som människor fast oändligt mycket
starkare, skönare och mäktigare. På samma sätt betraktade man slavarna i relation till fria
människor. Slavar var människor, men utan mänskliga rättigheter. Man kunde förfoga med
dem som man ville, sälja dem, kastrera dem, döda dem eller ha en viss förlustelse av dem.
Sådana analogier får sällan några öppna uttryck, men det finns åtminstone en talande historia.
Sokrates, som var begåvad med en sällsynt intuition, sätter fingret på denna punkt. I dialogen
Faidon avhandlas döden och självmordet i Sokrates sista samtal i fängelset före dödsdomens
verkställande. Sokrates hävdar att en sann filosof hela livet bör förbereda sig för döden och
sträva att nå den. Men man bör dock inte ta sitt liv ty ”det lär inte vara rätt”. ”Människan är
nämligen underställd gudarnas vilja och detta kan ses på samma sätt som slavarnas förhållande
till oss.”
”Vad som säges härom i de hemliga lärorna, att vi människor befinna oss i ett slags fängelse
och att vi ej få befria oss själva eller rymma, det synes vara ett djuptänkt tal, som det ej är så
lätt att få klarhet i. Men i alla fall synes mig ett uttalande vara alldeles riktigt: att det finns
gudar, som vårda sig om oss och att vi människor äro en del av gudarnas egendom — äro
deras slavar. Eller tycker du ej det? Jo, det gör jag, sade Kebes.
Och om någon av dina slavar dödade sig själv utan att du givit tillkänna att du önskade att han
skulle dö — skulle du då ej bli förargad på honom och vilja straffa honom, om du på något
sätt kunde?”
1 Som läsaren kanske märkt används inte här det kristna uttrycket före och efter Kristi födelse. Det skulle vara
särskilt oegentligt i en bok som framför allt behandlar icke-kristna religioner.