Opium för folket Till kritiken av religionshistorien - Marxistarkiv

79
vakar svartsjukt över sina privilegier. Underjordens gudar är olympierna främmande och även
i kulten går en gräns mellan dyrkan av livets och av dödens gudar. Detta avstånd innebär att
människan inte har någon del i det gudomliga, ty det gudomliga är främst odödligheten.
Brytningen med denna syn innefattar en omvärdering av såväl människan som livet och
gudarna. I dionysoskulten fanns en närhet till det gudomliga och i kulten av sädesgudinnan
Demeter kommer underjord och fruktbarhet att förbindas med liv och uppståndelse. I myten
om dionysosbarnet, som räknas som den centrala av de s. k. orfiska myterna, ligger fröet till
en ny människosyn. Denna myt berättar hur Titanerna, en slags ondskefulla jätteväsen, sliter
sönder och förtär dionysosbarnet. När Zeus upptäcker detta dåd förbränner han titanerna med
sin blixt, medan gudinnan Athena lyckas rädda Dionysos' hjärta. Av detta skapas en ny
Dionysos och ur askan efter Titanerna skapar Zeus människorna. Tolkningen av myten blev
att människan har en dubbel natur, en ond och en god. Det onda kommer från Titanerna,
medan det goda härrör från dionysosbarnet, som Titanerna förtärt innan det brändes till aska.
Denna goda del är därför gudomlig och den är liktydig med människans själ.
Härmed öppnas en rad möjligheter, vilka finns utförda i Platons filosofi. Enligt honom är
människans onda natur detsamma som kroppen och hela det materiella livet en förtappelse,
som hindrar människan att förverkliga sin sanna natur vilken är själens gudomliga andliga liv.
Om själen är gudomlig måste den också vara odödlig och ha del i gudarnas värld. Detta är den
sanna världen, som är alltigenom andlig och obefläckad av det kroppsliga materiella. Därifrån
kommer själen och dit kan den efter döden återvända. Förutsättningen för detta återvändande
är att den hållit sig ren och strävat efter att inte befläckas av det kroppsliga. Människan bör
hela livet bereda sig på att dö, som Sokrates sade, och det innebär att man bör ägna sig åt
filosofin. I filosofin umgås själen med den andliga världen, eller idévärlden, dvs. de rena
begreppen och idealformerna av vilka den materiella världen är en dunkel avspegling. 1
Filosofin är enligt Platon även en strävan att så mycket som möjligt bli lik gud. Den människa
som i livet inte beaktat detta, utan hängivit sig åt det kroppsliga livet kan inte återvända till det
gudomliga, utan måste undergå reningar. Reningarnas plats blir det gamla Hades, som i t. ex.
dialogen Gorgias blivit ett fullfjädrat helvete med raffinerat uttänkta straff för olika
försyndelser enligt en princip av lika för lika (jus talionis). Straff och belöning är sålunda
förlagda till ett liv efter döden och tillvaron kan i sin helhet betraktas som rättfärdig. Det pris
som denna lösning kostat är visserligen att hela det materiella livet blivit ont, men det har
ändå sitt existensberättigande som en prövning för människan och som en avglans av de
gudomliga formernas värld.
Platons tänkande är tidstypiskt på det säregna sätt som kännetecknar genombrottsperioder.
Det är som man brukar säga ”före sin tid” men det är detta i kraft av en sammanfattning och
en nyskapande strukturering av sin tids tendenser. Samtidigt som det ingalunda saknas
paralleller till denna omvälvning på andra områden, så kommer de nya tankestrukturerna i
Platons filosofi att först långt senare bryta igenom i de allmänna uppfattningarna
Det finns en benägenhet att betrakta idéutvecklingen inom filosofi, religion osv. som resultatet
av enstaka individers skapelser. Man bortser då från varje tänkandes beroende av förhärskande
idéer och traditioner, och från dessas beroende av den bild av tillvaron som människornas
omgivning ger dem och att denna bild har sin grund i de samhälleliga förhållandena. Även om
Platon är en ovanlig jätte i tankens värld så kan inte heller detta tänkande ha skett i fria luften.
1 ”Idévärlden” är egentligen en missvisande beteckning på grund av be, tydelseförskjutningen i ordet idé. Det
grekiska ordet eidós betyder form, det besläktade ordet eidola betyder bild, avbild. ”Formvärlden” vore därför en
bättre beteckning.