Opium för folket Till kritiken av religionshistorien - Marxistarkiv

måste ju ha anlagt badanläggningarna och byggt palatsen och det var säkerligen inte de
behagfulla gestalter som återfinns på de konstfulla målningarna.
68
Någon gång kring 1400 drabbas emellertid denna kultur av ett dråpslag och därefter blir
ingenting som förr. Vid pass 1200 dör den ut, om av dekadens eller stridigheter övermäktiga
för dess bärande skikt vet man inte. Men det går ju an att gissa och här kommer till att börja
med mykenarna in i bilden, ty den första knäcken för den minoiska kulturen stämmer med
tiden för den mykenska kulturens uppgång. Ett härnadståg, förmodligen flera i samband med
ett mellanting av handel och röveri, kan också förklara likheterna mellan de två kulturerna.
Längre fram bor det greker även på Kreta, men myten bevarar en del minnen och kretensarna
anses litet avvikande, bl. a. beskylls de för att vara storljugare. Av någon anledning påstod de
att själve Zeus dött på Kreta och de förevisade t. o. m. hans grav.
Aven den mykenska kulturen står ganska isolerad i det historiska förloppet. Den sista grekiska
invandringen innebar nämligen denna kulturs undergång genom stamkrig. Därefter följer en
lucka av kulturellt ”mörker” som till en del beror på ett bristfälligt källmaterial, men som av
andra förhållanden att döma också verkligen innebar ett traditionsbrott ur vilket den historiska
grekiska kulturen tar form. Ett traditionsbrott medför emellertid inte en total utplåning av en
föregående tradition. Tvärtom karakteriseras den nya traditionen av att det gamla där lever
kvar som rester och i förvandlad form. Det äldsta grekiska samhället är därför betydelsefullt
genom de myter som där har sin upprinnelse och de föreställningar om världen för vilka det
stått modell. Med rötter bakåt i den okända tiden före invandringarna utgör detta materialet
för grunderna till den grekiska världsbilden.
Det guldrika Mykene försvann in i mytens värld och det samhälle där dess herrar och deras
tjänare levat, kom att återspeglas i maktstrukturen i gudarnas värld. För efterföljande tider
blev minnet av denna period en guldålder då kulturens grunder lades av gudomliga hjältar. De
mäktigaste släkterna förlade sina anor till den och upphöjdes i ära och storhet av mytberättare,
som fyllde den dubbla uppgiften att föra traditionen vidare och att lägga grunden till en
samhällsideologi. Härigenom uppkom en ökande samling av berättelser, som fördes vidare
genom generationerna och antog en allt mer strukturerad form. Dessa yrkesberättare försvann
i allmänhet i anonymiteten, som herrarnas tjänare i allmänhet gör, men en av dem kom genom
en förening av speciella omständigheter att själv uppnå mytisk berömmelse och det var
Homeros.
Det finns flera olika åsikter om vem Homeros var; om det alls existerat en diktare bakom
verken Iliaden och Odysséen, om dessa är kollektiva samlingsverk, eller om de härrör från en
person, som samlat materialet från de muntligt traderade sångerna. Detta senare förefaller väl
numera vara mest sannolikt, däremot är det tveksamt om båda verken kan härröra från samme
författare, eftersom Odysséen stilmässigt både är annorlunda och yngre. Det betydelsefulla
med dessa verk är emellertid inte vem som skrev dem utan att de just skrevs, och alltså
bevarades i en fast form. Deras tillkomst ligger århundraden efter de händelser och den tid de
berättar om. De är inte historia utan myt, men genom att de bevarades i skriftlig form utsattes
de mindre för de omvandlingar som myterna med tiden brukar genomgå. Därför fixerades här
ett liv och en gudavärld, som genom att verken blev stommen i grekisk bildning, även blev
normerande för människors föreställningar.
Jämsides med de homeriska verken levde också den övriga mytologin vidare. Berättelserna
om den gyllene forntidens hjältar och deras gudar fick en funktion i nuet för senare släkter,
som här såg sina ideal och sin storhets upprinnelse och som här sökte grunderna för tillvarons
lagar. Myterna sammanflätades med den samhällsideologi och den världsbild, vars förutsätt-