Opium för folket Till kritiken av religionshistorien - Marxistarkiv

77
Här uttrycks den ”slavsamhällets mentalitet” som borgerliga historiker gjort sig blinda för och
den uttrycks av en av detta samhälles mest lysande företrädare. Sokrates säger inte detta av
något slags ”ondska”, i stället var han en ovanligt ärlig människa. Passagen är inte en lapsus
utan ett av de få tillfällen då vi får veta något av hur man såg på denna stora befolkningsgrupp
som dömts att förtigas och arbeta. De slukades av stenbrotten och vapenfabrikerna, medan
deras ägare stoppade pengarna för deras arbete på fickan utan närmare reflexion. Aristoteles
framhåller att slaveriet var en nödvändighet och det hade han rätt i. Slavhållningen var
nödvändig i det grekiska samhället, men Aristoteles menade som en sann samhällsideolog att
den därmed också var naturnödvändig. Därvidlag har historien vederlagt honom även om
senare samhällen också betraktar sina ekonomiska villkor som naturlagar och en följd av
människans natur.
Religionens omvälvning
Inom den kulturella ramen i Grekland förekommer skilda religiösa inriktningar som avspeglar
motsättningar och skillnader i inställning hos olika grupper av folket. I stadsstaternas samhälle
dominerar de politiska idéerna och religionen sammanknyts inte till ett fast trossystem.
Frånvaron av religiös dogmatism sammanhänger också med samhällets expansiva utveckling i
den grekiska kulturens historia. Ett enhetligt och oföränderligt religiöst tros- och normsystem
sådant som exempelvis den medeltida kristendomens, förutsätter en någorlunda statisk
samhällsbild och är inte möjlig i ett samhälle som genomgår närmast omstörtande förändringar.
Därför sker också i Greklands historia en genomgripande utveckling av det religiösa
tänkandet. I samband med det politiska och kulturella genombrott, som manifesteras i 400talets
Athen, undergår de religiösa uppfattningarna på flera områden en omvälvning. Hela den
kulturella utveckling som har sin grund i samhällets historiska förändringar kan gott kallas
revolutionär.
Den tillvarons ordning som låg i grunden för den religiösa världsuppfattningen, kunde inte ses
på samma sätt då den mänskliga tillvarons villkor förändrats. Problemet med tillvarons
rättfärdighet som gestaltats inom släktens ramar resulterade i en öppen motsättning i och med
släktsamhällets fall. Man kan sedan följa rättsproblemet i tänkandet där de lösningar eller
snarare försoningar det ges, står i överensstämmelse med förskjutningar i en större struktur.
Det utgör det centrala temat för de s. k. tragikerna, dvs. 5- och 400-talets dramatiska diktare
Aischylos, Sophokles och Euripides. Den äldste av dem, Aischylos, förlägger skuld och straff
till släkten och bryter därmed med en folklig fatalism som i växlingen av lycka och olycka
bara såg en utjämnande princip.
”På bergens högsta toppar, slår blixten oftast ner.” Mot detta ställer Aischylos rättfärdigheten
manifesterad i släktens skuld, ”blott gudlöst dåd föder nya, ett brottets yngel som liknar sin
mor” och därav förklaras alltså de olyckor som drabbar släkten. Sophokles lämnar frågan om
olyckans förklaring öppen. Mot människornas osäkerhet och ovetenhet ställer han den
fromma tilltron till de gudomliga lagar som styr tillvaron. Människan kan inte veta vilket arv
hon bär inom sig, och hon kan inte sätta sig till doms över gudarnas rättfärdighet.
I de fria medborgarnas demokrati bryter individualismen igenom. I den utveckling dessa
dramatiker representerar finns en förskjutning från de stora gudomliga sammanhangen till det
mänskliga livets problematik. Den dominerar hos Euripides som driver den mot ett
ifrågasättande av den gudomliga allmakten. ”Om gudarna gör något orätt är de inte gudar.”
Detta ingår i en kritik mot de traditionella uppfattningarna, där de gamla motsättningarna inte
längre förses med lösningar utan leder till en brytning. Kritiken ledde även, som vi skall se,
till en öppen konflikt med maktens jordiska intressenter.