Opium för folket Till kritiken av religionshistorien - Marxistarkiv

72
krig mellan de självständiga städerna. Tebe, Korint, Athen och Sparta var de mest betydande
maktcentra och mellan dem rådde en obruten rivalitet som bröt ut i upprepade krig. När det
persiska storväldet hotade grekerna, var det endast temporärt de lade ner vapnen mot
varandra. Halvtannat århundrade senare talade Demosthenes förgäves om vikten av nationell
enighet mot den uppåtsträvande makedonska övermakten.
Däremot fanns det en kulturell enhet genom språk, traditioner och religion. De stora gudarna
var gemensamma med vissa lokala variationer och en del stora kultfester var all-grekiska, som
exempelvis de olympiska spelen. Kultorter som Delfi och senare Eleusis och Epidauros
besöktes av alla greker. Men eftersom religionen följer de samhälleliga förhållandena så
sammanknöts inte den ideella religiösa gemenskapen av någon organisatorisk samordning.
Det fanns inte något fast prästerskap och inte något enhetligt trossystem. Efter de stora
släkterna sköttes kultutövningen av präster, som samtidigt innehade sysslor som vanliga
medborgare. Därmed fanns också en ideologisk frihet och möjlighet för tänkandet att finna
nya vägar. En av den grekiska vetenskapens förutsättningar ligger alltså i förhållanden som
betraktas som den grekiska kulturens största svaghet, nämligen bristen på nationell enighet
och därmed frånvaron av en hegemoniskt sluten ideologi.
Det fanns inte någon enhetlig grekisk religion i likhet med exempelvis det auktoritära,
centraliserade system som den medeltida kristendomen i Europa utgjorde. Därför brukar man
tala om ”strömningar” av olika inriktning inom den grekiska religionen. Det är emellertid
klart att dessa skilda former av religiositet, som ibland är direkt motstridiga, står för någonting
bakomliggande och avspeglar motsättningar inte bara religiöst-ideologiskt utan även
samhälleligt. Även religionen har sina centrala punkter såsom jordbruket, släkten och senare
staten och lagarna. De stora allmänna gudarna, som hos Homeros bildar den s. k. kallade
gudastaten vilken avspeglar det äldsta samhällets maktstruktur, förblir genom tiderna de
härskande och härskandes gudar med vissa historiskt betingade förskjutningar i
maktstrukturen. De kallas de olympiska efter berget Olympos där deras mytiska boning är
belägen. (De olympiska spelen har däremot sitt namn efter staden Olympia, där de ägde rum.)
Med Zeus i spetsen åtnjöt de allmän dyrkan. De stod för tillvarons ordning, de beskyddade
egendomen, kriget, familjen och staden. I människornas relation till dem framträder främst
avståndet. Deras kultplatser återfanns över hela Grekland, men folket vände sig många gånger
hellre till mindre, lokala gudomligheter, såsom heroer och gudar knutna till heliga platser.
Två av de stora grekiska gudarna står egentligen utanför olympiernas krets och de
representerar även en religiositet som innebar en avvikelse från den förhärskande. Det är
Dionysos och Demeter, vinets respektive sädens gudomligheter, vilka i likhet med mindre,
folkliga gudomligheter intar en undanskymd plats hos Homeros. Dessa gudomligheter är inte
bara en manifestation av makt och ordning utan näraliggande krafter i form av jordens fruktbarhet.
I människornas relation till dessa gudar utbildas en närhet till det gudomliga. Kulten
som här innebär en delaktighet i det gudomliga, som saknas i kulten av olympierna, kan anta
extatiska och orgiastiska former. Dionysos blev föremål för en rörelse som tydligen innebar
en samhällsfara medan Demeters popularitet ligger i en senare tid och avlänkades i
individualism.
Den dionysiska rörelsens framväxt finns emellertid bara återberättad i mytens form. Myterna
har dock så mycket mer att säga om dess styrka och den lockelse den innebar för folket.
Kultens genombrott i Grekland bör ligga omkring den historiska tidens början, dvs. kring 8-
700-talet före vår tideräkning. Myterna berättar om hur extasen grep i synnerhet kvinnorna,
som störtade från sina dagliga sysslor ut i skogarna där de nattetid dansade till fackelsken tills