Opium för folket Till kritiken av religionshistorien - Marxistarkiv
Opium för folket Till kritiken av religionshistorien - Marxistarkiv
Opium för folket Till kritiken av religionshistorien - Marxistarkiv
You also want an ePaper? Increase the reach of your titles
YUMPU automatically turns print PDFs into web optimized ePapers that Google loves.
72<br />
krig mellan de självständiga städerna. Tebe, Korint, Athen och Sparta var de mest betydande<br />
maktcentra och mellan dem rådde en obruten rivalitet som bröt ut i upprepade krig. När det<br />
persiska storväldet hotade grekerna, var det endast temporärt de lade ner vapnen mot<br />
varandra. Halvtannat århundrade senare talade Demosthenes <strong>för</strong>gäves om vikten <strong>av</strong> nationell<br />
enighet mot den uppåtsträvande makedonska övermakten.<br />
Däremot fanns det en kulturell enhet genom språk, traditioner och religion. De stora gudarna<br />
var gemensamma med vissa lokala variationer och en del stora kultfester var all-grekiska, som<br />
exempelvis de olympiska spelen. Kultorter som Delfi och senare Eleusis och Epidauros<br />
besöktes <strong>av</strong> alla greker. Men eftersom religionen följer de samhälleliga <strong>för</strong>hållandena så<br />
sammanknöts inte den ideella religiösa gemenskapen <strong>av</strong> någon organisatorisk samordning.<br />
Det fanns inte något fast prästerskap och inte något enhetligt trossystem. Efter de stora<br />
släkterna sköttes kultutövningen <strong>av</strong> präster, som samtidigt innehade sysslor som vanliga<br />
medborgare. Därmed fanns också en ideologisk frihet och möjlighet <strong>för</strong> tänkandet att finna<br />
nya vägar. En <strong>av</strong> den grekiska vetenskapens <strong>för</strong>utsättningar ligger alltså i <strong>för</strong>hållanden som<br />
betraktas som den grekiska kulturens största svaghet, nämligen bristen på nationell enighet<br />
och därmed frånvaron <strong>av</strong> en hegemoniskt sluten ideologi.<br />
Det fanns inte någon enhetlig grekisk religion i likhet med exempelvis det auktoritära,<br />
centraliserade system som den medeltida kristendomen i Europa utgjorde. Där<strong>för</strong> brukar man<br />
tala om ”strömningar” <strong>av</strong> olika inriktning inom den grekiska religionen. Det är emellertid<br />
klart att dessa skilda former <strong>av</strong> religiositet, som ibland är direkt motstridiga, står <strong>för</strong> någonting<br />
bakomliggande och <strong>av</strong>speglar motsättningar inte bara religiöst-ideologiskt utan även<br />
samhälleligt. Även religionen har sina centrala punkter såsom jordbruket, släkten och senare<br />
staten och lagarna. De stora allmänna gudarna, som hos Homeros bildar den s. k. kallade<br />
gudastaten vilken <strong>av</strong>speglar det äldsta samhällets maktstruktur, <strong>för</strong>blir genom tiderna de<br />
härskande och härskandes gudar med vissa historiskt betingade <strong>för</strong>skjutningar i<br />
maktstrukturen. De kallas de olympiska efter berget Olympos där deras mytiska boning är<br />
belägen. (De olympiska spelen har däremot sitt namn efter staden Olympia, där de ägde rum.)<br />
Med Zeus i spetsen åtnjöt de allmän dyrkan. De stod <strong>för</strong> tillvarons ordning, de beskyddade<br />
egendomen, kriget, familjen och staden. I människornas relation till dem framträder främst<br />
<strong>av</strong>ståndet. Deras kultplatser återfanns över hela Grekland, men <strong>folket</strong> vände sig många gånger<br />
hellre till mindre, lokala gudomligheter, såsom heroer och gudar knutna till heliga platser.<br />
Två <strong>av</strong> de stora grekiska gudarna står egentligen utan<strong>för</strong> olympiernas krets och de<br />
representerar även en religiositet som innebar en <strong>av</strong>vikelse från den <strong>för</strong>härskande. Det är<br />
Dionysos och Demeter, vinets respektive sädens gudomligheter, vilka i likhet med mindre,<br />
folkliga gudomligheter intar en undanskymd plats hos Homeros. Dessa gudomligheter är inte<br />
bara en manifestation <strong>av</strong> makt och ordning utan näraliggande krafter i form <strong>av</strong> jordens fruktbarhet.<br />
I människornas relation till dessa gudar utbildas en närhet till det gudomliga. Kulten<br />
som här innebär en delaktighet i det gudomliga, som saknas i kulten <strong>av</strong> olympierna, kan anta<br />
extatiska och orgiastiska former. Dionysos blev <strong>för</strong>emål <strong>för</strong> en rörelse som tydligen innebar<br />
en samhällsfara medan Demeters popularitet ligger i en senare tid och <strong>av</strong>länkades i<br />
individualism.<br />
Den dionysiska rörelsens framväxt finns emellertid bara återberättad i mytens form. Myterna<br />
har dock så mycket mer att säga om dess styrka och den lockelse den innebar <strong>för</strong> <strong>folket</strong>.<br />
Kultens genombrott i Grekland bör ligga omkring den historiska tidens början, dvs. kring 8-<br />
700-talet <strong>för</strong>e vår tideräkning. Myterna berättar om hur extasen grep i synnerhet kvinnorna,<br />
som störtade från sina dagliga sysslor ut i skogarna där de nattetid dansade till fackelsken tills