Opium för folket Till kritiken av religionshistorien - Marxistarkiv
Opium för folket Till kritiken av religionshistorien - Marxistarkiv
Opium för folket Till kritiken av religionshistorien - Marxistarkiv
You also want an ePaper? Increase the reach of your titles
YUMPU automatically turns print PDFs into web optimized ePapers that Google loves.
146<br />
kristna missionens blodiga historia. När problemet inte längre kan kringgås tolererar man<br />
ingen annan kritik än den ”kristna självrannsakans”, och allra minst den som ställer sig på de<br />
<strong>för</strong>trycktas sida.<br />
Missionen är ett genomgående tema i hela kristendomens historia, men den har under olika<br />
tider utformats rätt olika. Paulus omsatte missionsmaningen i evangelierna i praktiken och<br />
utformar den också organisatoriskt. Han driver en hård kamp <strong>för</strong> att <strong>för</strong>hindra en ensidig<br />
inriktning på det judiska <strong>folket</strong> och hävdar lärans universella innebörd. På mycket kort tid<br />
uppstod små kristna <strong>för</strong>samlingar över hela romarriket, som blev det främsta missionsfältet<br />
och underlättade ett upprätthållande <strong>av</strong> <strong>för</strong>bindelser mellan de olika <strong>för</strong>samlingarna. På grund<br />
<strong>av</strong> den nödvändiga politiska kontrollen som romarrikets härskare utövade, tvingades rörelsen<br />
snart under jorden. Kristendomen hade vid denna tid en revolutionär appell genom att den<br />
kom att <strong>för</strong>kasta de uttrycksformer som det romerska imperiets kr<strong>av</strong> på lojalitet tog sig i<br />
kejsarkulten. Budskapet om de rikas och mäktigas undergång och de fattigas och <strong>för</strong>trycktas<br />
upprättelse blev dessutom en ideologi <strong>för</strong> upprorsstämningarna inom romarriket. I <strong>för</strong>sta hand<br />
spreds den bland städernas proletariat <strong>för</strong> vilka en stundande världsdom var ett hopp om<br />
befrielse. Ur denna synvinkel framstår Roms misstänksamhet och <strong>för</strong>följelser som helt<br />
<strong>för</strong>klarliga, medan de däremot blir enbart gåtfulla om man <strong>för</strong>söker se dem som opolitiska<br />
misstag. Förföljelserna bidrog sannolikt närmast till att stärka kristendomen, som under denna<br />
Roms begynnande <strong>för</strong>fallsperiod blev en allt mäktigare rörelse. När Konstantin den store<br />
slutligen upphöjde kristendomen till statsreligion år 325 skedde detta <strong>av</strong> politiska skäl.<br />
Därigenom kunde kristendomens sammanhållande kraft och organisatoriska styrka utnyttjas i<br />
rikets intresse och samtidigt var detta ett effektivt sätt att ta udden <strong>av</strong> dess samhällsfarlighet.<br />
I samma mån som kristendomen etableras i staten och samhället, i samma mån <strong>för</strong>lorar den<br />
också sin revolutionära appell. I denna omvandling <strong>för</strong>ändras också missionen. Den värvar<br />
inte längre utan utbreder sin makt i <strong>för</strong>bund med Rom. När Rom gått under <strong>för</strong> de barbarer,<br />
som blir dess arvtagare, blir kristendomen det främsta medlet att skapa en kulturell sammanhållning.<br />
Missionen riktar sig nu inte längre till enskilda utan till hela folkgrupper. De europeiska<br />
stammarnas hövdingar och kungar går över till den nya läran tillsammans med hela sitt<br />
folk. Samtidigt sluter man ett slags <strong>av</strong>tal med kyrkans utsända vilket med<strong>för</strong> en politisk<br />
överenskommelse. Omvändelserna är alltså de massomvändelser, som kanske är mest bekanta<br />
från Nordens kristnande. Missionen som under den äldsta tiden gick från underklassen och<br />
uppåt, går nu från de härskande och nedåt. Det säger sig självt att detta senare är en långvarig<br />
process. I den kamp som kyrkan fick <strong>för</strong>a <strong>för</strong> att utrota ”hedendomen” blev djävulsskräcken<br />
ett betydelsefullt vapen. De hedniska makterna <strong>för</strong>nekades nämligen inte direkt utan hän<strong>för</strong>des<br />
i stället till djävulen. Denna propagandaform användes också senare <strong>av</strong> missionen då<br />
den i Afrika inpräntade att den traditionella gudstron var <strong>av</strong> djävulen. Den mest påtagliga<br />
effekten <strong>av</strong> denna propaganda är ett starkt underlag <strong>för</strong> djävulstro och helvetesskräck, vilket ju<br />
också blev ett dominerande inslag i den medeltida europeiska kristendomen. De mest<br />
framträdande spår en tidigare mission efterlämnat i flera afrikanska religioner är tron på<br />
djävulen.<br />
Massomvändelsernas missionsmetod är en följd <strong>av</strong> de sociala och religiösa <strong>för</strong>hållandena<br />
under medeltiden. Det som nödvändiggjorde en sådan metod, var den starka sociala och<br />
kollektiva <strong>för</strong>ankring som utmärkte såväl den tidigare som den kristna religionen. Religionen<br />
blev en samfundets sammanhållande faktor och den senantikens individualism som legat till<br />
grund <strong>för</strong> de tidiga missionsmetoderna saknas i medeltiden.<br />
I samband med de geografiska upptäckterna och handelsfärderna vid övergången från
Change language