Opium för folket Till kritiken av religionshistorien - Marxistarkiv

121
medlemmar i gemensamma handlingar och upplevelser och till att upphöja de härskare som är
det sociala livets centrum.
Offrets religiösa syfte är att utverka att de makter som råder över tillvaron upprätthåller dess
regelmässiga funktioner, — skänker fruktbarhet och håller ont borta. Tillvarons regelmässighet
är dess innersta väsen och denna norm, rita, är normen även för människornas liv. Inte
bara i förhållande till naturen, regn, hjordarnas förökning, skörd, utan också i mänskliga angelägenheter,
lagar och seder, är människornas beroende av denna regelmässighets funktioner.
Rubbas den inträder demoniska förstörande krafter, vilka ständigt hotar den ordnade lugna
tillvaron och som man därför ständigt genom magiska ritualer måste hålla från livet. Även i
själva offerceremonin måste regelmässigheten upprätthållas. Den måste in i detaljer följa de
föreskrivna formulären och den blir ett ömtåligt kraftcentrum som måste skyddas från skadligt
inflytande. Ceremonielet blir med tiden allt mer invecklat och prästerskapet, som behärskar
detta blir kultiska experter som härigenom har makt över folkets väl och ve.
Makten över människornas lycka som utverkas i offret ger emellertid inte endast social makt
utan i sista hand makt också över gudarna. Vid offrets rätta utförande upprätthåller gudarna
tillvarons regelmässighet. Parallellt med att prästerna framhäver sin egen roll blir ledet över
gudarna alltmer onödigt. Likaväl som att offret via gudarna hänför sig till tillvarons inre
ordning kan de ju göra det direkt. Offret blir medlet att upprätthålla tillvaron och prästerskapet
har makten över denna ordning. Man kan jämföra denna makt med prästernas makt att ”binda
och lösa” i den medeltida kristna kyrkan. Denna makt att skicka människor till helvete eller
himmel var ett viktigt medel för uppbyggandet av kyrkans auktoritära sociala position.
Offrets mönster står därmed i direkt förbindelse med tillvarons mönster. Gudarna förbleknar
och fram träder prästerna, brahmanerna. ”All världen står i Guds hand, men Gud står i bönens
(offrets) hand och bönen i brahmanens hand. Alltså är brahmanen mig min Gud.” Detta
förtryck uttryckte sig paradoxalt nog i en subtil religionsfilosofi som i den indiska kulturen
blivit en av dess största tillgångar. Majoriteten av befolkningen uteslöts från denna filosofi
och härigenom också från den intellektuella traditionen. Prästernas monopol över religionen
var ett monopol över hela det teoretiska arbetet eller den ”andliga odlingen”, ty dessa
sammanföll både i praktiken och i åskådningen. Det utbildades inte ens någon motsättning
mellan tro och vetande i Indien och religionens auktoritet var inte förankrad i klara dogmer
utan i Vedas helighet och prästernas obestridliga auktoritet på vetandets område.
Sammanhanget mellan offerhandlingen och kraften i hela tillvarons struktur sågs som en
korrespondens mellan mikrokosmos och makrokosmos, mellan människans värld och den
gudomliga, mellan tingens värld och universum. Det råder därför inte någon skarp gräns
mellan mänskligt och gudomligt och för den insiktsfulle kan det gudomliga uppenbara sig
direkt i erfarenheten. Människan kan vara gudomlig och hon kan genom strävanden uppnå det
gudomligas värld. I den prästerliga spekulationen kring offret blir medlet för detta
förverkligande av det gudomliga kraften det heliga offerordet. Själva den formel som kommer
offret att verka besitter den kraft som bringar människan i kontakt med tillvarons innersta
gudomlighet och denna kraft kallas brahman.
Uppfattningen av rita som en helig norm inneboende i tillvaron, leder till att den ordning som
upprätthålles i tillvaron härleds till skapelsen där det gudomliga ursprunget ligger förborgat.
Tanken på en korrespondens mellan universum och människans värld innebär då även att den
mänskliga ordningens ideal måste härledas till skapelsen. Ur spekulationerna över tillvarons
innersta väsen framgår på så sätt en samhällsideologi med gudomlig sanktion.