Opium för folket Till kritiken av religionshistorien - Marxistarkiv
Opium för folket Till kritiken av religionshistorien - Marxistarkiv
Opium för folket Till kritiken av religionshistorien - Marxistarkiv
Create successful ePaper yourself
Turn your PDF publications into a flip-book with our unique Google optimized e-Paper software.
113<br />
rymma farliga konsekvenser, samtidigt som detta tänkandes uppenbara resultat inom övriga<br />
vetenskapsgrenar med<strong>för</strong>de att dess tankemetoder inte kunde <strong>för</strong>bigås utan måste integreras i<br />
den religiösa strukturen.<br />
Dogmatismens utveckling skapade inte endast en motsättning inom tänkandet. Den g<strong>av</strong> också<br />
upphov till en motsättning mellan de lagar som uppställdes <strong>för</strong> lärans uppbyggnad och den<br />
spontana religiositet som utvecklades <strong>av</strong> <strong>folket</strong>. Detta underströks genom den formalistiska<br />
prägel som var följden <strong>av</strong> att islam som samhällsideologi dominerades <strong>av</strong> dess ledande roll<br />
inom rättsväsen och politik.<br />
Dessa motsättningar orsakade emellertid knappast några öppna konflikter <strong>av</strong> mer omfattande<br />
art. Det ortodoxa islam som sunniterna omfattade var ett vitt begrepp som kunde rymma ett<br />
flertal meningsriktningar. Snarare än att driva motsättningarna till öppna konflikter, visade<br />
den härskande ortodoxin i längden en tendens att upptaga och inordna olika riktningar och<br />
utslag <strong>av</strong> den folkliga religiositeten i det religiösa systemet. Denna form <strong>av</strong> tolerans har alltid<br />
varit ett verksamt medel att bevara ett system, i nutiden i de västerländska samhällena har<br />
detta fenomen kallats repressiv tolerans. Repressiv, alltså <strong>för</strong>tryckande, på grund <strong>av</strong> att upptagandet<br />
inte med<strong>för</strong> några <strong>för</strong>ändringar och därigenom döljer motsättningar i stället <strong>för</strong> att<br />
lösa dem.<br />
Under tiden <strong>för</strong> rättsväsendets utarbetande och de teologiska lärostriderna, framväxte inom<br />
islam en folklig religiositet som främst manifesterades som en mystisk strömning. Mystiken<br />
inom islam utbildades redan under det <strong>för</strong>sta århundradet, råkade i konflikt med de etablerade<br />
teologerna, men tilltog sedan i styrka och omfattning och inordnades helt följdenligt mot<br />
1100-talet i ortodoxin. Det säges främst ha varit genom den syriska munkkristendomens<br />
<strong>för</strong>edöme, som de asketiska idealen och formerna <strong>för</strong> den direkta gudsupplevelsen kom in i<br />
islam. Men även inom islam självt fanns grunden <strong>för</strong> denna utveckling och mystiken vann<br />
från början spridning i de folkliga lagren. <strong>Till</strong> en början var det enstaka män, som enligt de<br />
asketiska idealen drog sig undan i ensamhet och meditation och <strong>för</strong>sakade världsliga bekvämligheter.<br />
De brukade klä sig i en grov yllemantel som kallades suf och härifrån härstammar<br />
även beteckningen sufism <strong>för</strong> mystiken inom islam. Det centrala i mystiken är varken lära<br />
eller religionens former utan den mystiska upplevelsen. Genom bön, fasta och vaka når<br />
mystikern fram till ett psykiskt tillstånd där jagupplevelsen <strong>för</strong>svinner <strong>för</strong> ett totalt uppgående<br />
i objektet <strong>för</strong> hans strävan, Gud. Han känner alltså sin själ identifierad med Gud, jagkänslans<br />
utplånande innebär en känsla <strong>av</strong> befrielse. Hela denna extatiska, momentana upplevelse blir<br />
också en övertygande bekräftelse på religionens verklighet. Vägen till denna upplevelse<br />
genom egna intensiva ansträngningar blir ett medel till <strong>för</strong>soning med religionen som ligger<br />
helt utan<strong>för</strong> de goda gärningarnas tvång.<br />
Asketismens utövare kom att betraktas som heliga män på grund <strong>av</strong> sina direkta upplevelser<br />
<strong>av</strong> det gudomliga. Genom dem kunde man hoppas på en <strong>för</strong>medlad kontakt och bönhörelse<br />
och folk vallfärdade där<strong>för</strong> i skaror ut till eremiterna i öknen. Mystikern drivs ofta själv att<br />
meddela det innehåll i sina upplevelser som han finner outsägligt och därigenom blev flera<br />
mystiker spontant lärare. Genom dessa kringvandrande lärare spreds sufismen och en lära<br />
kring den mystiska upplevelsen började utarbetas. Sufismen kom att betona gudskärleken och<br />
själen på ett sätt som var frånvarande i dogmatismens läroutveckling. Guds<strong>för</strong>hållandet<br />
ställdes i centrum och detta ledde även till en ny syn på den religiösa erfarenhetens innebörd.<br />
Känslan <strong>av</strong> identifikation med Gud sågs som en direkt manifestation <strong>av</strong> Guds verklighet.<br />
Själen blev till Gud och mystikerna kunde där<strong>för</strong> säga ”jag är Gud”, eftersom jaget blev helt<br />
betydelselöst. För de ortodoxa stred emellertid denna tanke på Guds inkarnering mot hans