Opium för folket Till kritiken av religionshistorien - Marxistarkiv

11
samhälleliga strukturen.
Studiet av religioner måste grundas på en helhetssyn utifrån vilken man försöker förstå de
religiösa företeelserna. Man kan inte ägna sig åt ett insamlande av data, vilka sedan i bästa fall
i efterhand sätts i system. Man kommer oundvikligen att syssla med en massa fakta i form av
namn (oftast främmande och egendomliga sådana), årtal och händelser. Men huvudvikten
ligger vid ramen kring dessa fakta, en ram bestående av utvecklingslinjen, karaktären och den
sammanhängande helheten i en social och historisk situation.
Denna betoning av helheten betyder inte att varje religion måste ses som en sluten värld och
att man alltså inte skulle kunna jämföra fenomen i olika religioner med varandra. Tvärtom kan
jämförelser mellan olika kulturer och alltså religioner vara mycket belysande och de utgör
också ett viktigt moment i uppbyggandet av en helhetsbild. Men jämförelser får inte vara ett
sammanställande av lösryckta företeelser, utan i stället de hela strukturer i vilka en företeelse
uttrycks. Man kan t. ex. inte utan vidare jämföra kvinnans ställning i islam och västerlandet.
Vid en sådan jämförelse får man analysera och ta hänsyn till den historiska, ekonomiska och
idémässiga bakgrunden till kvinnans olika ställning. Polygami är inte självklart ett sätt att
förtrycka och nedvärdera kvinnor. Det kan i stället vara ett sätt att skydda kvinnan genom att
inordna henne i ett socialt system, när det råder kvinnoöverskott och familjen är den enda
stabila sociala institutionen.
Kritik
Eftersom religionsforskningens begrepp i så hög grad byggts upp på den lösa grunden av
enstaka jämförelser kan de inte användas utan vidare. Sedan man alltmer kommit att betona
samhällsstrukturen och de historiska sammanhangen, får man också ägna sig åt ett torpederande
av den traditionella forskningssynen och dess begrepp. Samtidigt som de gamla vetenskapsidealen
raseras, byggs emellertid en mer fruktbar metodik upp med utgångspunkt i
den verklighet man menar sig studera. Detta arbete av ständig omorientering har tillhört det
mest givande inom forskningen hittills och det kommer sannolikt att fortsätta. En vetenskap
som handlar om människors handlingar och föreställningar kan inte med naturvetenskaperna
som ideal sträva efter att nå fram till en färdig och fixerad objektiv teori där alla fenomen kan
inordnas. Samhälls- och humanvetenskaperna måste omorienteras, deras terminologi måste
omprövas och deras metoder måste stå i växelverkan med de företeelser de studerar. Dessa
vetenskaper utgör själva en del av den verklighet de studerar och är förankrade i ett klassamhälle
där de bygger på förhärskande värderingar och idétraditioner. Detta innebär att de
etablerade samhällsvetenskaperna är grundade i borgarklassens samhällssyn och kritiken mot
dem måste ta sin utgångspunkt i klasskampen. I denna pågående process av nedbrytande av
idésammanhangen frambringas en ökande förståelse och en ökande kunskap om de
förhållanden man studerar, jämte möjligheten av en ökad medvetenhet.
Det är viktigt att denna process hålls levande och dogmatiska skolbildningar måste därför
angripas med kritisk misstänksamhet. Det förekommer ständigt att idétraditioner stelnar och
uppträder med auktoritära anspråk på vetenskaplighet. Införandet av nya begrepp och
traditioner bemöts då med olika former av repressalier och hån. Sådana auktoriteter måste
betraktas som papperstigrar, dvs. de kan se nog så imponerande ut, men de kommer inte att
kunna försvara sig i längden. Deras enda funktion är att uppträda som vakthundar åt det
system som ger dem deras makt för tillfället. Utmärkande för denna typ av vetenskapliga
auktoriteter är också att de bortser från sin egen vetenskaps idétradition, där de historiska
sammanhangen finns. Vetenskapen betraktas som något a-historiskt eftersom man menar sig
ha uppnått den rätta läran.