Opium för folket Till kritiken av religionshistorien - Marxistarkiv

82
senantiken. Den religionens upplösning som yttrar sig i kritik, vantro och religionsprocesser
och dessutom den statliga kultens förflackning, innebär inte att människorna slutade vara
religiösa. På de grekiska stadsstaternas undergång vid först den makedonska och sedan den
romerska erövringen följer en uppflammande folklig religiositet. Den s. k. vidskepelsen, dvs.
folklig magi, spådomar och amuletter blir ett allt påtagligare inslag i den samhälleliga
upplösningen. De högre klassernas religionsform framför andra under hellenismen blir
mysteriekulten.
Mysterieformen utvecklades först kring sädesgudinnan Demeter och hennes dotter Kore.
Varje år firades i den lilla staden Eleusis en bit från Athen en skördefest till Demeters ära. Det
var från början en agrar rit, vilket även framgår av den myt som låg till grund för kulten. Den
berättar hur Demeters dotter Kore rövats bort av underjordens och rikedomens gud Pluton.
Demeter sörjer sin dotter så att all växtlighet försvinner. Slutligen kommer Kore tillbaka, men
har då förtärt en granatäppelkärna hos Pluton och detta att hon ätit något i underjorden binder
henne vid den. Hon måste därför i framtiden vistas en tredjedel av året hos Pluton, som blir
hennes make och egentligen inte är någon annan än Hades. Kore är den unga säden som på
våren skördas och läggs in i underjordiska förråd. Sen följer den heta grekiska sommaren då
allt förvissnar. Till hösten kommer grönskan tillbaka då säden tas upp och sås ut.
I kulten av Demeter kom uppfattningarna att centreras kring livets försvinnande och återvändande,
som åskådliggjordes i symboliska former. De gudar som här dyrkades förbands
med samma underjord som människan kom till i döden. Så uppkom tanken att den som tagit
del av kulten efter döden skulle få möta sina gudar. Deltagandet i kulten var ett undfående av
något gudomligt som sedan inte fick yppas för icke invigda. Det var ett mysterion, dvs. något
man måste hemlighålla. Det var endast de invigda som fick en bättre lott efter döden och
invigningen sågs som en rening. De oinvigda skulle få ligga i smutsen som man uttryckte det.
Också här kommer alltså tanken på en form av straff och belöning efter döden. Den utvecklingen
fanns ju också i Platons filosofi och den var ödesdiger. Under de följande århundradena
med dess öppet folkliga religiositet blir religionen ett uttryck för en upplevelse av skräck och
straff. Underjorden blir ett helvete som utmålas i sadistiska färger som nästan kan mäta sig
med raffinemanget hos kristna helvetesskildrare. Gudarna viker undan för ett obevekligt öde
mot vilket ingen fromhet och knappast trollkonster hjälper. Mysterierna var en undflykt undan
både helvetet och ödet men de var inte för folket. Det kostade pengar att bli invigd och tron
förefaller ha varit vacklande. I Roms överklassmiljöer blir mysteriekulterna närmast rafflande
modekulter.
Samtidigt fortsätter strävan att skapa en samlande religion. Monoteismen blir en självklarhet
för filosoferna och en strävan hos de makthavande. Varken kejsarkult eller soldyrkan kan
dock fylla den samlade makten med ett religiöst innehåll. Dessa århundraden utvecklar det
religiösa klimat som blir kristendomens utgångspunkt.
Främre orienten flodkulturer
Egyptierna
Floden och makten
Som flertalet av de äldsta organiserade kulturer historien känner var den forntida egyptiska
kulturen en flodkultur. Floden var den ekonomiska grunden därigenom att de möjligheter den
erbjöd också var förutsättningen för utvecklandet av en kultur. Vattnet är ursprunget till liv,
men vattnets reglerande är ursprunget till ett samhälle. I mytologierna är vattnet ofta ett