Opium för folket Till kritiken av religionshistorien - Marxistarkiv

133
höga murar och därinnanför fick ingenting som hade med livets elände, dvs. realiteter komma.
I muren fanns emellertid fyra portar och Gautama mötte där en sjuk, en asket, en tiggare och
ett lik. Han var då en vuxen man med hustru och en nyfödd son och omgiven av allsköns
härlighet. Han övergav emellertid allt detta och begav sig ut i världen som tiggare för att finna
sanningen och orsaken till livets elände. Till en början ägnade han sig åt hård askes och vann
därmed fem andra tiggarmunkars beundran, men det var också allt. Den hårda askesen kunde
leda till vissa andliga sensationer men inte till insikt. När han därför avbröt askesen övergavs
han av sina beundrare, men skulle för all framtid hålla fast vid medelvägen, som förutsättning
för den lugna sinnesstämning som kan leda till insikt. Den slutliga förlossningen vann han då
han en natt satt under det heliga pipalträdet vid stranden av floden Nerandjara. Han genomskådade
då den orsakskedja som binder människan vid livet och dess innebörd av lidande.
Därmed uppnår han sitt buddhaskap och kan förkunna de fyra heliga sanningarna om lidandet
och om den heliga åttafaldiga vägen som leder till lidandets förintande. Han stannade vid
floden i sju dagar ”i det han erfor förlossningens salighet” och begav sig därpå till djurparken
vid Benares där han predikade för de fem munkar som tidigare övergivit honom. Därmed
sattes lärans hjul i rörelse, de fem blir hans första lärjungar och Buddha ägnar sin återstående
levnad åt att vandra omkring och förkunna sin lära, ”den goda läran” som den snart kom att
kallas.
Grundtanken i Buddhas lära är att livet som helhet innebär lidande: ”att födas är lidande, att
åldras är lidande, sjukdom är lidande, död är lidande, att förenas med det som är en okärt är
lidande, att skiljas från det som är en kärt är lidande, korteligen: allt som är orsak till vår
strävan efter tillvaro är lidande”. Så lyder den första heliga sanningen om lidandet och så
följer de heliga sanningarna om lidandets ursprung, om lidandets upphävande och om vägen
som för till lidandets upphävande. Lidandets ursprung och orsak är livstörsten, ”som
framkallar återfödelsen, som ledsagas av lust och åtrå, som finner sin tillfredsställelse än här,
än där, törst efter njutningar, törst efter tillblivelse, törst efter makt.” Lidandets upphävande
och förintandet av återfödelsen sker därför genom att man förintar livstörsten, upphäver den
och icke ger den något rum. Vägen till detta upphävande är den väg som Buddha anvisar för
frälsningen och sammanfattar i åtta led: ”rätt tro, rätt beslut, rätt tal, rätt handlande, rätt liv,
rätt strävan, rätt tänkande, rätt försjunkande.” Den heliga åttafaldiga vägen är vägen i mitten
och som innebär att man undviker livsnjutningar, men även undviker överdriven askes och i
stället inriktar sig att leva ett moraliskt liv och strävar efter kunskap.
Att livet är lidande och att åtrån binder människan vid livet sägs redan i Upanishaderna, men
Buddhas lära är ändå något nytt. Det nya som utmärker Buddhas lära är dels den väg han
anvisar till frälsningen och det klara samband han uppställer mellan lidandet och livstörsten.
Det ligger också i hans konsekventa syn på livet som ett lidande från födelsen till döden. Livet
är lidande för att det är förgängligt och därför aldrig kan skänka någon frid. Frälsningen är
inte för Buddha en förening av det innersta jaget med det gudomliga brahman, utan ett
upphävande av jaget och ett uppgående i det som inte är. Det finns inte någon själ och inte
något jag. Upplevelsen av jaget beror på en illusorisk förbindelse mellan förgängliga och
snabbt föränderliga faktorer. Det som förbinder det lilla barn man en gång varit med den
vuxna människan är inte ett bestående jag, utan själva den kontinuitet med vilken förändringen
ägt rum. Det finns inga plötsliga brott i utvecklingen från barn till vuxen och detta är
grundvalen för identiteten. På samma sätt beror inte återfödelsen på att en själ vandrar från en
existens till nästa. I dödsögonblicket binds människan alltjämt vid livet av sin livstörst och sin
okunnighet. Därigenom ger de krafter hon besitter genom sin törst efter liv upphov till en ny
existens. Det är inte sig själv människan frälser då hon når insikten, utan frälsningen är ett