Opium för folket Till kritiken av religionshistorien - Marxistarkiv

13
den spelade religionen ofta en dominerande roll. Grunden till denna förskjutning ligger i att de
europeiska makterna fick allt större intressen i de behärskade områdena.
Dessa två behov finns kvar bland dem som motiverar studier av främmande religion och
kultur. Missionärer utbildar sig i religionshistoria. Traditionellt intar studier av främmande
kulturer en starkare ställning i imperialistiska länder, dvs. stormakter med starka intressen i
den s. k. tredje världen, under 1800-talet Storbritannien och numera USA främst. Vidare anses
studier av främmande kultur och i viss mån religion väsentliga i utbildningen för ulandsarbete.
Kuriositetsintresset finns också kvar men inte längre i lika etablerad form. Det har senare
främst manifesterats hos beatniks, hippies och andra drop-outs från ett västerländskt samhälle
som man tröttnat på och förlorat hoppet om.
Härmed vare ingalunda sagt att dessa tre intressen eller behov skulle vara de enda som
motiverar att man skaffar sig kunskap om främmande kultur och religion. Sådan kunskap kan
ge inte bara en ökad förståelse utan också en ökad medvetenhet, dvs. ökad förståelse av vår
egen kultur. De främmande kulturerna är inte längre så avlägset exotiska; folken i dessa
länder lever i allt högre grad i samma verklighet som vi. I stället för tron att de är ett hot kan
en kunskap om deras villkor bilda grund för solidaritet. Med bättre insikt kan man utplåna
känslan av främlingskap och därmed bryta ned föreställningarna om dessa kulturers
underlägsenhet och hotfullhet.
Jag har försökt klarlägga dessa intressen därför att motivationen till kunskap inte är oväsentlig.
Den bestämmer vetenskapens inriktning och användning och denna motivation är ideologiskt
betingad, dvs. den är knuten till vissa allmänna värderingsmönster. Den tjänar de
härskandes intressen, dvs. borgarklassens mot arbetarklassen och kapitalisternas mot de
koloniserade folken. Med denna utgångspunkt kan vi återgå till de missionärer och
kolonisatörer som verksamt bidrog till att man började studera främmande religioner.
Utvecklingslärans ideologi
I 1800-talets framåtsträvande England dominerade utvecklingstänkandet och en allmän
optimism där man upplevde sig vara på klar marsch mot den bästa av alla världar. I detta
klimat utbildades en filosofi som visade sig vara ett utmärkt instrument för uppbyggandet av
en vetenskap om främmande kulturer och religioner och det var främst Spencers
evolutionslära. Den tillhandahöll dessutom en teori som legitimerade den europeiska
imperialismen. Utifrån denna filosofi kunde man slå två flugor i en smäll — en för
kolonialväldet och en för missionen.
Spencers utvecklingslära var inspirerad av Darwins teori om arternas uppkomst. Liksom
arternas variationer kunde förklaras som olika former av utveckling i artens anpassning till
miljöns betingelser, skulle de olika formerna av mänsklig kultur kunna ses som olika grader
av utveckling. Denna tanke kan också anknytas till Comtes positivism med dess lära om de
olika stadier mänskligheten genomgår i sin utveckling. Med Spencers lära fick man inte bara
en förklaring till de skilda kulturformerna, utan även en värdering av dem och av kulturutvecklingen
över huvud. Den egna västerländska kulturen hade utvecklats mot något allt
bättre och gentemot de utomeuropeiska framstod den som överlägsen. Man utgick här ensidigt
från det tekniska framåtskridandet och mätte också alla övriga kulturyttringar med
västerländsk måttstock. De främmande kulturerna var då inte civiliserade eller uppvisade på
sin höjd endast en rudimentär grad av civilisation. De hade inte kommit lika långt i
mänsklighetens utvecklingsschema som västerlandet och detta gällde naturligtvis särskilt de s.
k. primitiva kulturerna, uppburna av vildar och infödingar som knappt hade kläder på