Opium för folket Till kritiken av religionshistorien - Marxistarkiv

87
Nefertite var hans gemål) och för en innerlig religiös poesi. Aton besjungs som den ende guden
i ordalag som har stora likheter med Psaltarens lovprisningar i Gamla testamentet. Sådana
hymner hade visserligen tidigare agnats Amon, men Echnaton bedriver en ihärdigare religiös
propaganda. Att hans omvälvning var politiskt motiverad utesluter ingalunda att han själv
omfattade den ideologi den kläddes i och till och med kunde ge denna ideologi högstämda
religiösa uttryck. I samspelet mellan religion och politik är det inte fråga om ett antingen eller
utan just om ett samspel vars villkor bestäms av den historiska och materiella nödvändigheten.
Revolutionen blir emellertid kortvarig och med Echnatons efterträdare är den gamla
maktordningen återställd. Efterträdaren var en veklig figur, som råkat bli berömd därför att
hans grav undgått plundring. Hans namn var Tut-anch-amon, vilket anger återgången till
Amon-ideologin. Tebes präster återtar sin makt och kungamakten återhämtar sig aldrig. Till
sist, några århundraden senare, utropar översteprästen sig själv till farao över de båda
länderna. Egypten blir ett lätt byte för främmande erövrare.
Döden och folket
I de minnesmärken den egyptiska kulturen efterlämnat, framstår trotsandet av döden och
undergången som dess mest påtagliga drag. Det monumentala gravskicket, likets balsamering
och de rikt utsmyckade gravkamrarnas berättelser om färden till dödsriket kan inte enbart vara
ett utslag av en vidskeplig tro på att livet inte är slut med döden. Inriktningen på evigheten
röjer samma strävan att bevara en kontinuitet och upphöja en makt som även manifesteras i
den teologiska kungaideologin. Hela dödstron emanerar ur gudomligförklarandet av
samhällets enhet i dess högsta maktsymbol.
Osiris som var den mytiske, förste kungen, bevarar sin härskarställning genom att uppstå i
dödsriket. Då farao vid sin död identifieras med Osiris upprepas denna mytens innebörd.
Makten bevaras och efterträdaren legitimeras som den rätte arvtagaren, Horus, i en
kontinuitet. Uppståndelsen som Osiris i underjorden var från början ett kungligt privilegium,
hur det gick med andra människor efter döden var helt enkelt inte intressant. Dödstrons
utveckling följer därför kungaideologin. När de solära kosmogonierna slår igenom och
solguden blir den riksgud, som representeras av farao, förläggs, livet efter döden till himlen
Farao blev vid sin död föremål för invecklade ceremonier som gick ut på att framkalla en ach,
ett slags ande eller själsprincip som gjorde farao i stånd att färdas till solguden. Hela den
dödsbok som behandlar begravningsceremonierna kallas boken om att framkalla en ach.
Varje människa har från födelsen en själ ungefär som en dubbelgångare, kallad ka. När hon
dör och begravs stannar denna själ vid graven och det är den som mottar gravgåvorna, medan
en ny själsprincip, ba, framställd som en liten vingad varelse, är i stånd att lämna kroppen och
förflytta sig till ett gemensamt dödsrike. Detta dödsrike var enligt en tro en slags fortsättning
på det jordiska livet fast under angenämare former i de s. k. Earufälten. Med tiden modifieras
det gemensamma dödsriket i överensstämmelse med den tro som utbildades kring den döde
farao. Det var enbart farao som vid sin död blev en ach och bara han som fick resa i solgudens
båt efter att ha tagit sig igenom den himmelska topologin. Efterhand förenades denna
föreställning med den osirianska underjordstron, eftersom denna redan grundlagda
föreställning bevarade sitt grepp. Solbåten tänktes då färdas genom underjorden på sin nattliga
resa. Inträdandet i dödsriket beskrevs som ett övervinnande av en rad svårigheter. De faror
som mötte den döde nödvändiggjorde att han hade en ingående kunskap om dem, så att han
kunde de rätta formlerna som garanterade honom vistelsen hos gudarna. Denna ”guide” till
dödsriket skrevs därför på gravkammarens väggar eller nedtecknades på en papyrusrulle som
den döde fick med sig. Svårigheterna utarbetades med tiden allt mer och får ses som en