Opium för folket Till kritiken av religionshistorien - Marxistarkiv

127
För det första innebär uppfattningen av människans innersta jag att det kroppsliga livet är en
olycka. Det vanliga livet på jorden strider mot människans sanna natur och är inte något som i
första hand ska förbättras utan undvikas. Därvidlag är det viktigt att komma ihåg att detta
tänkande producerades inom prästkasten och att det därmed även har vissa sociala
konsekvenser. Prästerna levde inte ett särskilt kroppsligt liv, dvs. de arbetade inte med
kroppen utan med huvudet. De som arbetade i samhället hade en dålig social ställning och
levde ett sämre liv, de var sämre också ifråga om religiösa meriter. I den indiska konsten är
gudarna upphöjda, släta, orörliga och okroppsliga medan demoner och andar och andra lägre
väsen är levande, har muskler och utför olika rörelser. Skillnaden är ännu ett utslag av
förbindelserna mellan den omedvetna erfarenheten av det sociala livets former och det
religiösa tänkandet. Att det kroppsliga livet är en olycka uttrycker inte i det prästerliga
tänkandet en medkänsla med samhällets betungade utan ett avståndstagande. Frälsningen är
inte för dem, de är i stället fångna i det kroppsliga livet och denna fångenskap beror just på
deras kroppslighet.
Den andra konsekvensen av den odödliga själen är att den fortlever efter döden och att detta
fortlevande utbildas till en lära i överensstämmelse med religionens grundtankar om
människans religiösa och sociala ställning.
Den människa som i livet är bunden vid det kroppsliga livet måste efter döden besitta samma
bundenhet och därför återgå till ett kroppsligt liv. Hon återföds alltså och detta är odödlighetstänkandets
första upptäckt, och den ses i förstone som något positivt. Återfödelsen är på
det sättet direkt beroende av det föregående livet. Människan har inte nått insikten och själen
är inte befriad och härifrån är steget inte långt till att se människans hela liv som utslagsgivande
för nästa existens. ”Den som gjorde gott blir född som god, den som gjorde ont blir
född som ond. Allt eftersom någon består av det ena eller det andra, allt eftersom han handlar,
allt eftersom han vandrar, därefter blir han född”. Detta innebär också möjligheten av ett
bättre liv efter döden och en lösning av rättfärdighetsproblemet. Den som lever ett liv i nöd
trots att han uppfyller alla sina förpliktelser kan hoppas på en bättre nästa existens och den
man ser leva ett liv i välmåga trots att han begår onda handlingar kommer att återfödas till ett
sämre liv.
De goda gärningar som meriterar människan för ett bättre liv är inte tänkta som en allmän
etik, ty någon sådan fanns inte. All lag och all etik var knuten till kast och att leva ett
rättfärdigt liv innebar att man iakttog och efterlevde kastlagarna. Det fanns inte någon etik
som var giltig för alla människor utom just detta övergripande att man ska följa kastlagen.
Någon likhet inför lagen har det aldrig varit tal om i Indien, inte ens som en icke efterlevd
ideologi som i Västerlandet. Läran om själavandringen är därför i grunden bunden till
kastväsendet. Existens är i själavandringsläran i första hand existens inom en kast, men
återfödelsen kan vara en födelse såväl i gudarnas värld som i djurens, växternas eller
demonernas värld. Det avgörande är själva existensen och det finns inte för denna syn någon
kvalitativ eller essentiell skillnad mellan olika former av existens.
Att denna lära om återfödelse i första hand ses som något positivt, beror kanske främst på att
den löser rättfärdighetsproblemet. Liksom i andra religioner som producerat lösningar av detta
problem, förläggs straff och belöning till ett liv efter döden, medan det karakteristiska för
hinduismen är att detta liv föreställs som en återfödelse. Detta är emellertid inte den avgörande
skillnaden mellan exempelvis den lönemoral man finner inom islam och kristendom och
hinduismens lära om gärningarna. Läran om gärningen, karman, som bestämmande för nästa
existens innebär att människan själv avgör sitt öde. Straff och belöning utdelas inte av Gud